Av en kollega som rensade hemma fick vi en Bamse och en Björne. Det är sex år sen det slutade sändas och det känns lite synd att barnen missar det. Det var förresten roligt att läsa om det ur Roberts synvinkel. Simon fick givetvis Björne eftersom Joel älskar Bamse. Ett tag brydde han sig inte alls men senaste månaden har han seglat upp som en av några få favoriter.
För någon vecka sen tänkte jag att lite musik kanske skulle lätta upp stämningen vid påklädningen inför dagis. Hittade en skiva med musik från någon sommarsemester och stoppade i.
Ut kom någon hårdrock (John kunde senare säga att det var Iron Maiden) och min första tanke var att det kanske inte skulle uppskattas.
Döm om min förvåning när båda killarna började dansa. Joel överraskade med riktiga dansmoves och svängde proffsigt armarna. Enda förklaringen är att de måste dansa en hel del på dagis…
Grundtanken sket sig dock för intresset för att klä på sig försvann helt och hållet!
Joel har ju länge kallat Simon för “Minna” och när Simon började prata om sig själv så sa han oxå “Minna”. Han lyssnar helt enkelt mer på Joel än på oss.
Det blir lagom komplicerat när de vill säga “mina” om någonting, fast de verkar ha ganska bra koll och förstår varandra.
Det jag tycker är intressant är att de mycket väl förstår när vi säger Simon istället. Fast det är ofta det kommer “Minna” även ur våra munnar…
Simon fick tidigt en liten Findus-docka eftersom Joel har en. Ganska länge ignorerade han den men senaste månaden har intresset för gosedjur väckts med stor kraft (hos båda barnen) och nu går han ofta runt med den lilla dockan. Någon kväll visade det sig att han även visste vad gubben heter och lät lite ledsen när han bara hade Findus och ingen Pettson.
I helgen när alla saker kom fram så hittade han en låda med figurerna på och blev helt till sig och gick och sa Pettson och Findus flera gånger.
Nu var det längesen vi tittade på Findusfilmer men det känns som att det är dax snart igen!
Båda barnen var trötta ikväll. Vi läste för var sin liten kille och sa sen god natt. Joel slocknade före halv 8 men Simon höll igång en timme till – bla så slet han ut några sidor ur en bok. Till slut somnade han iaf och det något tidigare än igår. Det går åt rätt håll!
Ganska ofta när barnen leker så kommer Simon och hämtar någon av oss genom att ta handen, eller ett finger och dra. Samtidigt som han säger “Tom” tittar han bestämt på den utvalde.
Han ger sig givetvis inte förrän man följer med.
Det intressanta är att Joel aldrig har gjort så, inte en enda gång som jag kan komma på faktiskt.
Kvällarna är en sak och nätterna en annan. De har sällan någon koppling till varandra.
Vi har haft bra nattperioder men senaste tiden har det varit sådär. Simon som i nästan hela sitt liv sovit mycket bra på nätterna har börjat vakna och vara ledsen. Till viss del är det säkert växtvärk men det är svårt att veta eftersom han ännu inte är så kommunikativ – särskilt inte på natten med två trötta föräldrar. De nätter Simon sover bra är det skrämmande ofta Joels tur att ha en dålig natt. Det är sällan de synkar och har dåliga nätter samtidigt. Bra eller dåligt?
Igår kväll hade Joel jättesvårt att komma till ro och fick lägga sig i vår säng när vi la oss. Vid 2-tiden började Simon och även han fick komma in i vår säng. Fyra personer på 180 cm x 200 cm är lite väl mycket. Har ingen aning om hur lång tid det tog innan han äntligen kom till ro men jag var lååååååååååååångt ifrån pigg när klockan ringde.
Oanvända pusselbitar förvaras i "pusseltraktorn" som Joel kallar den.
Efter att bara använt pussel som roliga saker att lägga i kärl så har de varit borttagna ett bra tag. Ibland har jag plockat fram men intresset har varit svagt.
Tills härom dagen då Joel plötsligt tog med sig ett pussel in på toa och satt där och la det om och om igen.
Idag är han febrig och hostig och Simon snuvig och hostig så jag är hemma med dem och då passade jag på att ta fram lite fler pussel. Mycket uppskattat av Joel som mest har pusslat hela dagen. Simon försöker han oxå men är inte lika tålmodig.
Inte bara back har Simon lärt sig utan nu kan han helt plötsligt klättra upp i vår säng utan att stå på något. Vilken lycka när vi berömde honom för det.
Han har dessutom lärt sig klättra ner från sin stol i köket, fast inte när den står intill köksbordet. När han lyckades med det första gången så klättrade han genast upp igen, bara för att återigen kunna klättra ner och få glada tillrop från oss.