Idag när vi gick hem från dagis så hade Joel som vanligt sin springcykel. Döm om min förvåning när han helt plötsligt inte stannade när jag ropade “Stopp”. Han lyder alltid, särskilt när vi är på cykelvägen. Jag ropade ett par gånger, men han såg det mest som skoj och satte full fart. Satte själv högsta fart och sprang ikapp honom med vagnen där Simon satt. Busskuren bredvid där det stod 4-5 personer fick sen lite underhållning.

Jag fångade in Joel och stannade. Argt förklarade jag att så fick han aldrig göra eftersom det kan vara mycket farligt. Han blev jätteledsen och sen grät han hela vägen hem.

Senare på kvällen så pratade jag med honom om det igen och förklarade.

– “Joel, du kan ju bli påkörd av en buss, och sen kanske du inte finns längre”, säger jag med allvarlig röst. “Det vill jag inte ska hända för jag älskar ju dig och vill ha dig kvar här”, fortsätter jag.
– ” Men då kan vi ju köpa en ny Joel!”, förklarar Joel glatt.

På något sätt skönt att de små inte greppar sånt här, men samtidigt svårt att få dem att inse allvaret och faran med vissa saker.