I onsdags var Joel på scoutmöte. När han kom hem var han på dåligt humör och berättade att han tappat sin telefon. I skogen. Givetvis var den på ljudlös.

Vi kollade Google Maps och såg var den var. Jag och John klädde på oss och cyklade iväg. Det var äldre scouter kvar vid lägerelden så vi frågade dem och de berättade var de varit och vi cyklade vidare. Två ledare (yngre) höll på och plocka in marschaller som de haft längs stigen.

På med pannlampor och in i skogen, mot punkten kartan visade. Vi närmade oss och då såg vi några marschaller som lyste. Gick upp till dem och John gick iväg en bit och släckte en, jag messade en av ledarna och sen tittade jag upp. Tyckte att John borde ha kommit tillbaka.

Ropade. Tystnad. Tittade mig omkring. Kolmörkt. Förutom min pannlampa och två marschaller en bit bort. Ropade högre. Inget svar. Tänkte att det är precis som i en skräckfilm.

“Ett par går in i skogen för att leta efter något. De kommer ifrån varandra…”

Just då ringde John. Han hade gått vidare upp till Rövargrottan. Han kom ner igen och vi gick återigen till kartans punkt. Min telefon sa 20 meter, 10 meter, 0 meter. Kollade runt. Såg ingen telefon. Gick lite längre bort. Ringde Joel som berättade att han snubblat på en gran. Han testade att få den att ringa via kartan – fick inte kontakt med telefonen. Så gick jag runt lite till, 0 meter. Kollade in bland lite träd och såg en liggande gran, och precis bakom den låg telefonen!

Vi tog den och knallade ut till cyklarna igen. Rätt nöjda med att ha hittat den. Cyklade hem i skönt tempo och insåg att vi faktiskt tyckte att det var lite skönt och inte jobbigt som det kunde varit.