Det är klurigt att vara förälder till barn som inte följer den vanliga vägen. Barn som utmattat och som försöker återhämta sig. Bra ibland att se tillbaka och jämföra, inte med igår eller förra veckan utan för något år sen och se vilka framsteg det gjorts.

Från att inte vilja ens åka med till affären hänger Simon nu glatt (?) med och handlar. Han får själv välja vad han vill ha. Samma gäller Joel som oxå ofta gärna följer med. Lite som när de var små fast nu får jag rejäl bärhjälp!

Från att knappt våga dyka och tycka att 5 personer i poolen var mycket folk i maj så är det nu ok med typ 20 personer i poolen och vi har numera näsklämmor så att vi kan göra diverse kullerbyttor i vattnet. Simon övar dessutom på både crawl och fjärilssim.

Från att ibland ha gått runt närmaste kvarteret har han nu snittat över 2000 steg varje dag nästan hela sommaren tror jag och följer med på en del rundor. Inte lika ont i fötterna längre gör det roligare gissar jag. Vi har dessutom kört lite olika träningspass här hemma.

Från att vi försökt väcka, tjatat, hotat, snott täcket etc varje morgon har han nu en väckarklocka som ringer varje morgon och då tar han sig upp direkt.

Från att inte alls vilja göra något skolarbete så ska vi nu träffa mentorn varje tisdag och se hur vi kan gå framåt med att tenta av ämnen.

Från att inte vilja äta några blandningar alls kom det helt plötsligt en bild på chatten till mig i onsdags när jag var på jobbet där han själv gjort fil med frukt, bär och lite annat. Det har han sen kört på varje dag sen dess. Jag är fortfarande i chock tror jag.

Sakta men säkert blir det framsteg på fler och fler plan vilket är oerhört skönt.