Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott.

En nödvändig bok på något sätt. Det kommer ta lite tid att smälta innehållet.

Det finaste med boken är hur vissa kapitel handlar om hans fars liv, och tillväxande alzheimer som innebär förlust av mycket. Hur detta lilla perspektiv vävs samman med det stora perspektivet för vår planet. Hur allt på båda nivåerna (och alla däremellan) är delar av system med olika delays i sina feedbackloopar om man ska snacka som i Thinking in Systems.

Matsystemet, tillväxt – denna ständiga tillväxt, nerväxt, ojämlikhet, bunkrar skapade av rika, fosforgeddon, lager -> flöden, to big to fail, boskapsindustrin, lånar från framtiden, longtermism och massa andra saker lyfts i boken.

Är det flimmer vi börjar märka av? Är det så att vi om 20 år kommer se tillbaka och säga att det var där vi började se tydligt vad som var på väg att hända. Sammanbrottets paradox – att katastroferna blir möjliga först i efterhand.

Det blir värst för de som genomlever en kollaps, vi som har förväntningar på mer, på annat. De som kommer senare har verkligheten att förhålla sig till.

“Att någon balanserar ens tillkortakommanden, det är att vara fri” – och det kan jag hålla med om. Ensam är inte stark. Tillväxt är inte långsiktigt hållbart.

Ska se till att läsa hans första bok (Åtta steg mot avgrunden) och ser fram emot ett avslutande snack i bokcirkeln på onsdag om denna.