Med alla dessa kalashelger och även Simons födelsedag så funderar Joel massor på sin födelse dag (om drygt tre månader). Han berättar hur han vill ha det på kalaset, vad han önskar sig och så vidare.

Ikväll när han skulle sova pratade vi återigen om det.

– “Mamma, när jag fyller år så vill jag ha en stor grävskopa och ett tennisnät” berättar Joel.
– “Ett tennisnät? Var ska du ha det? ” undrar jag för detta var helt nytt för mig.
– “På gräsmattan bak. ” förklarar han.
– “Mamma vad är tennis?” frågar han två sekunder senare.

Jag undrar var de får allt i från och hur mycket av alla mina svar på hans tusentals frågor som fastnar.  Vi får väl se hur vi lyckas med att uppfylla hans önskelistor i höst.

Ikväll pratade jag och Joel lite.

– “Mamma, visst har elefanter bra lys?” frågar han.
– “Lys, vad menar du med det?” undrar jag som inte hänger med.
– “Jo, de har ju så stora öron” börjar Joel förklara varpå jag inser.
– “Ah, du menar att de har bra hörsel?” frågar jag honom.
– “Ja, så menar jag”, svarar han glatt.

Det är häftigt hur barn skapar ord. Verbet lyssna kortade han helt enkelt av till egenskapen lys. Coolt!

Idag vid middagsbordet pratade Joel om vem han är kär i. Han hade två att välja på. Jag frågade vem som skulle bli mormor om han valde A. Joel och Simon funderade. Joel pekar till slut på mig och jag säger att jag blir farmor, inte mormor.

Förklarar sen att det hon som är mamma till A, som blir mormor. John flikar då in och frågar vem som blir farfar.

– “Äh, farfar, behövs inte” svarar Joel snabbt.

Idag när jag låg i myshörnet och skulle läsa för barnen så fantiserade de som vanligt.

– “Jag har flugit jorden runt i ett flygplan” berättar Joel.
– “Jaha vad spännande” svarar jag och ser att Simon ser lite finurlig ut.
– “Jag har flugit jorden triangel, hahaha” fnissar Simon.

Det är spännande att se hur de upptäcker språket och kan leka med det.

Ikväll fick Joel välja mellan en hjullastare och en grävmaskin, en fick han själv och en får han ge till Simon imorgon. När han gjort sitt val så packade vi in den Simon ska få.

Vi satt och småpratade lite. Om att imorgon är det mest Simon som får paket och så.

– “Simon är världens bästa lillebror” säger Joel spontant.

Jag kramade om honom och sa att han är världens bästa storebror. Det värmer mitt hjärta att de gillar varandra rätt ofta.

Idag sa plötsligt Joel att han ville bli samma sak som Annika ska bli när han blir stor. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara så jag chansade lite.

Jag: “Jaså. Vad är det då? Veterinär?”

Joel: “Näe… en sån där som spanar…”

Jag: “Hmm… Polis?”

Joel: “Näe, en sån där som spanar på folk!”

Jag: “En socialantropolog?”

Joel: “JA! En sån vill jag bli.”

Jaha, där ser man. Mycket osäkert om det verkligen var en sån som Annika ville vara dock…

Idag när jag lämnade barnen på dagis var Simon lite motvillig att låta mig gå:

Simon: “Pappa, jag vill följa med dig hem.”

Jag: “Men Simon, jag ska inte hem. Jag ska till jobbet.”

Simon: “Men varför måste du åka till jobbet?.”

Jag: “Jag måste jobba för att tjäna pengar.”

Förmodligen en ganska vanlig ordväxling, och Joel höll sig i bakgrunden, men lyssnade (tydligen) på vad vi sa.

Senare på eftermiddagen, när jag satt på jobbet och inom kort skulle bege mig hemåt, och Susanne redan hämtat på dagis ringde det och när jag svarade var det Simon i andra änden:

Simon: “Pappa, ska du komma hem snart?”

Jag: “Ja, jag ska åka hem om en liten stund.”

Joel (i bakgrunden): “Mamma, kommer pappa ha med sig pengar då?”

Jag såg för mitt inre hur Joel trodde att jag fick en liten säck med pengar när jag lämnade jobbet varje dag. Vilken skön värld de lever i! 🙂

Joel och Simon har börjat spela ett spel på paddan som går ut på att man ska leda vatten till en krokodil – ett slags pusselspel där flera banor är riktigt svåra. Allt som oftast kommer Simon och vill att man ska hjälpa honom att klara pusslet, vilket ju förtar lite av utmaningen. Häromdagen satt vi alla tre i soffan – Joel och Simon med varsin padda och jag försjunken i min Chromebook.

Simon (håller fram paddan): “Pappa – hjälp mig…!”, med smått gnällig röst.

Jag: “Nämen Simon, jag kan faktiskt inte de där banorna. Ni kan dem nog mycket bättre!”

Joel (utan att lyfta blicken från spelet): “Pappa, är det för att du är så gammal?”

Joel kommer nästan varje natt eller tidig morgon in till vår säng. I lördags likaså. Kvart över sju vaknar jag och sneglar på honom.

– “Kuckeliku!” säger Joel utan att öppna ögonen.

Jag undrar lite om han kanske drömmer men så säger han det en gång till och då ser jag leendet som kommer och så kikar han upp på mig och säger god morgon.

Ett ganska bra sätt att börja påskafton på må jag säga.

Idag ropade Joel på mig efter att ha suttit själv och funderat ett tag.

– “Jag vill att ni kallar mig ett nytt smeknamn!”, säger han när jag kommer dit.

– “Jaha?”, jag är lite avvaktande.

– “Ni ska kalla mig ‘Försäkrings-Joel'”, och så tillägger han “‘nummer nio'”.

– “‘Försäkrings-Joel nummer nio?” frågar jag och försöker hålla en neutral ton i rösten.

– “Japp”, säger Joel glatt. “Du kanske ska skriva upp det?” säger han sen lite eftertänksamt.

– “Ja, det ska jag göra”, lovar jag… 🙂