I natt kom Joel in till oss vid halv 5. Han hade lite svårt att somna om direkt så vi låg och pratade lite. Han sa att han inte tyckte om monster och spöken.

– “Men det finns ju inga spöken” sa jag.
– “Jo nattspöken finns” förklarade Joel,
– “och nattmonster oxå”, fortsatte han.

På dagarna är det minsann han som hela tiden förklarar för Simon att det inte finns varken spöken eller monster.

Joel hade en liten röd torr fläck på foten och kom fram till mig:

– “Ont, måste smörja in”, sa Joel.
– “Jaså, gör det ont? Ska jag smörja in lite?”, frågade jag.
– “Ja, med Idomin”, förklarade Joel.

Verkar som han snappar upp mer och mer…

Vi har tröttnat lite på att ha saker framme hemma och har blivit lite hårdare på att vi varje kväll plockar undan. Först nere, där soffkuddarna sällan ligger på plats efter eftermiddagsbus och tv-titt. Sen på ovanvåningen så att man faktiskt kan gå i barnrummet utan att snubbla.

Det går olika bra olika dagar att få med barnen i detta, men jag tycker vi ser en förbättring.

Igår när jag hämtade Joel berättade en av personalen att Joel hade varit arg på en kompis i legorummet. De skulle nämligen plocka undan och kompisen vägrade hjälpa till. Då hade Joel, mycket arg, sagt att han minsann måste hjälpa till att städa bort legot.

Joel berättade att kompisen sen faktiskt hjälpt till att plocka undan.

Så sa Joel nyss till mig och nu sitter jag här i hobbyrummet – portad från barnrummet. Smyger dit ibland och tittar in och de pysslar på med sina saker där inne.

Uppdatering 1: En stund senare kom han dessutom och stängde dörren hit in för han ville inte se mig…

Uppdatering 2: Ytterligare en stund senare kom han in och ville sitta i mitt knä 🙂

Bökig läggning såklart. Jag går in till Simon och ska stoppa om honom lite. Samtidigt som jag böjer mig över honom lyfter han en bok vars hörn körs in i mitt ögonbryn.

– “AAAAJ!!” ropar jag ljudligt.
Simon skrattar och jag blir självklart rätt arg.
– “Dumma skitunge” säger jag argt och mumlar lite fler ord som kanske inte passade i sällskapet egentligen.

Går ut och sätter mig i fåtöljen i hallen och hör genast Joel som sitter på toa.

– “Dumma skitunge”.

Han säger det flera gånger och det är ju bara att inse två saker
1. Joel lyssnar och härmar
2. Joel pratar nu så pass bra att man förstår vad han säger…

I helgen när faster Anna var här stod vi nära Joel som var i full gång och lekte. Anna berättade om en någon med en häst som hade sagt något och då hör vi:

– “Hästar kan inte prata!” från Joel.
– “Nä det har du helt rätt i, det var hon som hade hästen som pratade” förklarade någon av oss.

Joel verkade nöjd med svaret. Inte en sekund upphörde han med sitt donande (troligen duplo/lego).

Idag när vi satt vid middagsbordet ville Joel ha några duploleksaker som stod längre bort på köksbordet bredvid sig. Jag sa nej eftersom jag tycker det blir så trångt (jag sitter bredvid)och han blev lite ledsen. Så jag funderade en kort stund.

– “Vet du vad Joel, du får välja en av dem och ställa bredvid dig.” sa jag glatt
– “Två mamma”, svarade Joel snabbt och höll upp två fingrar.

Jag skrattade och gick givetvis med på två saker 🙂

Ikväll läste jag som vanligt för Joel när han skulle sova. Efter att vi läst klart senaste numret av Bamse och skulle säga gonatt så hann Joel före.

– “Mamma, gå och hämta din datorn nu, och sätt dig i Simons säng” säger Joel uppfodrande.

Det var såklart bara att lyda så nu sitter jag här igen 🙂

Idag när jag lämnade Joel (Simon fick hänga med hem igen för andra dagen i rad då han har feber) och skulle säga hej då så cyklade han runt på en trehjuling och jag ropade på honom. Han kom cyklande ganska direkt och jag sa att jag ju måste ha en hejdå-kram.

– “En cykelkram”, fnissade Joel och pussade mig glatt.

Det är så skönt att han trivs och är enkel att lämna.

Ikväll läste jag och Joel Bamses julalbum och vid något tillfälle pausade vi och följande utspelade sig.

– “De fick många julklappar”, kommenterade Joel en bild.
– “Verkligen” svarade jag. “Hur många tror du att du kommer att få?”
Joel räknar på sina fingrar
– “9-10”, svarar han efter en stund.
– “Hur många tror du jag får då?”, frågar jag honom.
– “1”, svarar han snabbt och håller upp ett finger.
– “Jaha”, säger jag lite besviket, “pappa, då, hur många tror du han får?”.
– “Massa”, svarar Joel och håller upp både händer och fötter.
– “Okej, Simon då?” frågar jag honom sen.
– “9-10 paket”, svarar Joel snabbt.
Jag frågar om mormor oxå och hon får många paket och sen kontrollfrågar jag igen hur många jag får, men svaret är samma. Hmm… Jag vågade inte fråga om jag inte varit tillräckligt snäll 🙂