I söndags var det dax för mig och Joel att åka in till Intiman vid Odenplan för att gå på Bamseteater. Jag hittade det någon gång i augusti och så fick Joel det i födelsedagspresent.

Tunnelbaneturen in uppskattades av Joel och när vi åkte över Skanstullsbron pekade jag ner på alla båtar. Joel tittar ner och efter en stund:

– “Titta en gaffeltruck”, ropar Joel.
– “Ja titta” säger jag och lyckas till slut urskilja den bland alla båtar.

Vi kom fram till slut och köpte lite godis. Vi satt på fjärde raden så vi kom alldeles lagom nära och efter en stund släkte de ner och det hela började. Joel satt som trollbunden i en timme, själv hade jag lite svårt att ta det på allvar. Kanske delvis för att jag var galet trött och satt och nickade till ett tag i mörkret.

På hemvägen satt Joel och nästan somnade när jag läste Bamsetidning för honom.

Joel har alltid varit väldigt framåt och nyfiken på saker och ting. Inte alls orolig för att vara själv och leka eller så. Tills för ett tag sen. Då började han säga att han inte vill gå upp själv, ens för att hämta snuttebamse. Vi följer självklart med honom när han vill.

Det stående uttrycket när han plötsligt inser att han är själv är

Inte kan se oss!

Det hörde vi tex imorse när han just hade vaknat och vi inte låg i våra sängar längre. Då sa han även att han var ensam. En natt förra veckan hörde jag honom och var just på väg in till honom när han står i hallen och säger just detta med ledsen röst. Plockade upp honom i famnen och la honom brevid mig i sängen och en minut senare sov han djupt.

I princip alltid verkar känslan gå över efter en liten stund och han glömmer bort att han vill ha oss nära och går och gör saker själv.

Nu när höstmörkret sänkts sig över oss är det dax att mysa till det inne. Det innebär tända ljus ibland.

Igår vid middagen så ville Joel mysa till det så jag tände ljusen i en ljusstake och förklarade för barnen att det nu var viktigt att man inte välte ljusstaken. Förklarade att det då kan börja brinna och om det vill sig riktigt illa brinner hela vårt hus ner och då har vi ju ingenstans att bo.

Joel funderade lite varpå han säger att vi kan köpa ett nytt hus. Vi pratar lite kring det och frågar vad det skulle vara för hus för vi gillar ju vårt hus. Då pekar han på grannhuset och säger glatt att vi ju kan köpa Eva och Richards hus. John frågar om han tycker det är finare än vårt men det tyckte han inte.

Igår hade Joel en sån där dag då han kunde massa saker. Som att ta på sig overallen och skorna alldeles själv. Varje gång så sa jag att jag var så stolt över honom som lär sig nya saker hela tiden och nu kan sätta på sig overallen själv.

Det märktes att han gillade att höra det för senare på kvällen så kommenterande han till John att jag var stolt över honom. En stund senare.

– “Mamma, jag är så stolt över dig”, säger Joel.
– “Jaså, vad roligt”, svarar jag.
– “Ja, du kan sätta på dig jackan själv”, förklarar han.

Det är häftigt hur barn gillar att använda nya ord.

Idag när vi gick hem från dagis så hade Joel som vanligt sin springcykel. Döm om min förvåning när han helt plötsligt inte stannade när jag ropade “Stopp”. Han lyder alltid, särskilt när vi är på cykelvägen. Jag ropade ett par gånger, men han såg det mest som skoj och satte full fart. Satte själv högsta fart och sprang ikapp honom med vagnen där Simon satt. Busskuren bredvid där det stod 4-5 personer fick sen lite underhållning.

Jag fångade in Joel och stannade. Argt förklarade jag att så fick han aldrig göra eftersom det kan vara mycket farligt. Han blev jätteledsen och sen grät han hela vägen hem.

Senare på kvällen så pratade jag med honom om det igen och förklarade.

– “Joel, du kan ju bli påkörd av en buss, och sen kanske du inte finns längre”, säger jag med allvarlig röst. “Det vill jag inte ska hända för jag älskar ju dig och vill ha dig kvar här”, fortsätter jag.
– ” Men då kan vi ju köpa en ny Joel!”, förklarar Joel glatt.

På något sätt skönt att de små inte greppar sånt här, men samtidigt svårt att få dem att inse allvaret och faran med vissa saker.

Imorse när jag skulle packa ihop oss till dagis/jobb så var Joels ena sko helt borta. Var lite sen och blev sååååå irriterad på kaoset i hallen och i vardagsrummet. “Muttrade” ganska högt.

– “Inte var så arg på mig mamma” säger Joel med ledsen röst.

Jag fick givetvis förklara för honom att jag absolut inte var arg på honom utan på skon, som valt att försvinna just när vi behövde den. Han fick ta sina bamsetofflor helt enkelt.

På kvällen hittade vi skon.

Ikväll när jag kom hem från träningen så hade Joel inte somnat så jag gick upp och satte mig och pratade lite med honom.

Frågade om han ville att Siri (de verkar leka en del) skulle komma hem och leka någon dag.

– “Nä, Neo, vill det”, säger Joel glatt
– “Ah, då kan ju hans lillebror Milo följa med och leka med Simon”, säger jag.
Joel tittar finurligt på mig.
– “Neos mamma kan leka med mamma”, skrattar han.

Senast när vi var och handlade så började Joel titta på olika saker vi handlade och låtsasläsa och efter en stund.

– “Inga ägg i den” konstaterade Joel och la i vagnen.

Bara för att lite senare läsa på en annan förpackning och humma lite och lägga tillbaka.

– “Ägg i den, Joel inte kan äta”, kommer det från honom.

När vi kom hem från dagens lämning så fikade vi och småpratade lite. Kom in på att alla ibland gör fel. Mamma gör fel ibland, pappa gör fel ibland. Precis som Joel och Simon oxå gör fel ibland. Det är helt ok att göra fel.

– “Inger och Ginger gör inte fel. De är jättebra!”, kontrar Joel med.

Inger och Ginger är två av hans pedagoger på förskolan 🙂

Idag när jag lagade mat och sa till Joel att vi skulle ha “en kruka dill” i såsen, trodde han att vi skulle lägga i en krokodil.