Joel envisas med att kalla mig “Pappa John” (eller “Pappa åne” som han egentligen säger), så jag tänkte rätta till det problemet.

-“Vad är det jag heter egentligen?” frågar jag klurigt när han precis kallat mig “Pappa åne”.

-“Pappa…?” svarar Joel efter viss eftertanke. Vi har gått igenom det här förut…

-“Ja, just det… Ja, jag heter ju inte pappa men du kan kalla mig det. Jag heter ju John.”

-“Pappa åne!” säger Joel förklarande…

Jaja, det kanske sjunker in någon gång…

En av de saker vi säger till oftast om nu för tiden är när Joel viftar med sin Bamse-snuttefilt. Det blir rätt hårda snärtar av den och ikväll när jag skulle lägga Joel så viftade han den mitt i nyllet på mig vilket kändes. Jag sa till Joel att så får man ju inte göra varpå han kaxigt säger “Jo!”. Då sa jag att då läser jag ingen saga för sådär gör man faktiskt inte.

John stoppade om Joel som blev ledsen över att det inte blev någon saga och jag la mig brevid Simon och myste. Efter en liten stund kommer det från Joel

“Mamma, jag äskar dig”

Givetvis blev det en saga för Joel!

Den här veckan har det sopats i samfälligheten, en del glömdes dock bort så idag när jag och Simon hämtade Joel kom en lastbil med sopmaskinen på flaket. Givetvis stannade vi och kollade på det hela när vi hämtat Joel. Mycket spännande tyckte Joel.

En personal från dagis gick förbi på andra sidan gatan varpå Joel utbrister:

– “Arg!”
Jag funderar en kort stund.
– “Har hon varit arg på dig idag?”, frågar jag Joel

– “Ja”, svarar han.
– “Vad hade du gjort då”, frågar jag
– “Spottat”, svarar Joel
– “Jaså, på vem då?” undrar jag givetvis
– “På Milo” säger Joel
– “Jaha, men då var det väl bra att hon blev arg för det får man ju inte göra”, säger jag
– “Mmm”, mumlar Joel

Sen fortsatte vi titta på sopmaskinen, tills det började regna och vi fick gå hem. Joel grät för han ville titta mera.

Tänk vad de lär sig snabbt de små. I måndags fick ju Joel stanna hemma från dagis eftersom han själv sa att han hostade mycket.

Idag när det skulle kläs på för dagistur så började han genast hosta och säga att han var sjuk och inte kunde gå till dagis. Sa flera gånger att han hostade mycket, gärna illustrerande med lite hosta. Detta fortsatte lite då och då fram till dagisgrinden. Väl innanför grinden flög han iväg som ett löv i vinden och grävde glatt i sandlådan medans jag småpratade med personalen.

Ända sen jag var au-pair i USA i mitten av 90-talet så har jag gillat när barn är artiga och använder ord som snälla, tack och ursäkta. Alltså har jag, även John, jobbat för att få Joel att använda dessa ord.

Ett av Joels första ord var tack och ett bra tag har han sagt ursäkta vid matbordet om opassande ljud görs. Nu senaste tiden har han börjat använda ordet snälla väldigt ofta. Kanske för att det är väldigt väldigt svårt att neka honom något när han med lite bedjande röst säger

Snälla, snälla mamma…

Skönt iaf att han insett att artiga ord kan göra susen!

Nu när picknicksäsongen har börjat brukar vi ha Digestivkex hemma för att lätt kunna packa ner när vi sticker ut. Problemet är att de tar slut så fort… Jag vet dock varför så jag har instruerat Joel att ha koll på John och kexen. Härom dagen lyckades han framföra budskapet när John tog ett kex.

Nej, pappa! Inte äta kex, stor mage.

Hehe, bra när man kan ha små spejare utplacerade.

Idag när Sue skulle lägga Joel ropade han på mig och ville säga godnatt. Jag sprang upp för trappan och frågade om jag kunde få en godnattpuss varpå han svarade:

Joel tycker inte om pussar.

Lite snopen nöjde jag mig med en godnattkram istället.

Förkylningstider råder hemma hos oss och förra veckan var Joel inte på dagis alls. Igår var han som vanligt igen – fullt ös, så idag tänkte vi att han skulle gå dit.

När jag frågade om han ville prova att gå dit utan blöja (potträningen gör nämligen stora framsteg) så sa han istället.

Joel inte gå till dagis, hostar mycket

O han hostar förvisso en del fortfarande, så han fick stanna hemma.

Idag när jag stod och bytte blöja på Simon sa jag samtidig lite tankspritt till Joel:

Säg till om du behöver gå på toa – kom ihåg att du inte har någon…

Eftersom jag stod och gjorde något annat (bytte blöja) kom jag av mig någon sekund och dröjde lite med sista ordet. Då hör jag Joel muttra:

…blöja.

Jag inser att jag kanske har påmint honom lite för ofta… 😯

Det är härligt hur barn gör som man gör och inte som man säger. De tittar och kopierar helt enkelt. Tänkte på det är vi åkte rulltrappa idag, jag och Joel.

Jag står nämligen ofta med ena benet på ett trappsteg ovanför det andra. Vet inte varför man jag tycker det ger en bättre balans eller nåt. Idag såg jag hur Joel sneglade på mig och mitt ben, och genast gjorde likadant. Jag skrattade lite och sen gick vi vidare i Farsta Centrum.

En stund senare åker vi rulltrappa igen och då stod jag med båda fötterna på samma steg varpå Joel genast pekar och säger:

Mamma, sätta foten på andra steget!

Givetvis stod han redan så.