Efter att ha kämpat natt mellan lördag och söndag med två kräkande barn i sängen och knappt någon sömn, för att sen fortsätta under söndagen och även må väldigt illa själv så sov vi bra natt mot måndag. Måndagen sov jag så fort det gick – väldigt olikt mig. Somnade i myshörnet, på golvet, i soffan.

Vid ett till i soffan så satt barnen på varsin sida och jag somnade till och hoppade till sådär som man gör ibland när man just har somnat. Simon vänder sig till mig:

– “Mamma, du behöver inte vara rädd för mig” säger Simon och klappar mig lite.

Igår kväll hade jag lite svårt att somna men somnade ändå i hyfsad tid och hade nån lite tanke på att gå upp och jobba tidigt idag. Jag la ner den på morgonen och sov tills Joel vaknade.

Idag har jag fått tillbaka energin och nu är jag väldigt pigg. Lite dumt eftersom jag imorgon faktiskt SKA gå upp och jobba tidigt.

Den här gången gick det fort att bli bra, både för mig och för Joel. Joel kräktes de där tre gångerna på kvällen/natten och sen inget mer. Det tog några dagar innan han åt som vanligt och hade samma energi men ändå!

Själv gick jag från kiropraktorn lite besviken för jag tyckte inte han gjorde så mycket mer utöver det vanliga, även om han såg hur sned jag var (vänster höft blir högre, eller om det är högra som blir lägre). Dock insåg jag på fredagmorgonen när jag gick upp ur sängen att jag inte längre var sned, och inte hade jag särskilt ont heller utan kände mig bara lite mör. Magiskt!