En vägledning för lärare. Att arbeta tvärprofessionellt med hemmasittare.

Blev lite peppad av att ha läst klart förra i bokhögen så jag gav mig på en till direkt. Den här riktar sig inte till mig som förälder. Har mycket svårare att hitta bra tips och känner i vissa lägen att jag blir lite skeptisk.

Använd öppna frågor säger de. När jag i den förra boken läste att man ska vara försiktig med det till personer med vissa diagnoser.

Angående skärmsnacket så har jag läst djupare kring det och så är det ju alltid då. Den här boken handlar ju inte främst om det så jag borde veta men det stör mig. Särskilt med kommentaren “Våra hjärnor kommer med största sannolikhet att anpassa sig efter omgivningen som de alltid gjort”. Hjärnan kommer inte att anpassa sig till skärmar, hjärnan är typ samma som för 40 000 år sen.

De skriver väldigt bra om vikten av samarbete mellan olika “instanser” (skola, BUP, hemmet – både barn och vårdnadshavare, socialtjänsten etc) och det är här de har sin styrka. De har sett vilken skillnad det faktiskt gör när det blir en enad insats. När alla delar får vara med.

Om jag var lärare skulle jag absolut ha nytta av den här då de tar upp många olika tips och tankar kring den rollen. Det jag funderar mest på är hur tusan en lärare som redan har en klass och fulla dagar ens ska hinna tänka på eventuella hemmasittare?

Att ge stöd till personer med adhd och Aspergers syndrom.

Försöker fördjupa mig lite kring hemmasittandets problematik och den här boken var det någon som tipsade om. Oerhört intressant ögonöppnare. Mycket bra att ha i den mentala ryggsäcken när man har att göra med olika typer av människor även på mitt jobb.

Det jag gillar bäst är de historier som flera personer delar med sig om hur de har upplevt vissa situationer i sitt liv. Det ger mycket perspektiv och insikt.

Boken är uppdelad i fem huvuddelar; Hjälp och stöd, Annorlunda tänkande, Möten mellan människor, Praktiskt bemötande, Några särskilda utmaningar. 

Det intressanta med att dyka djupare i det här med psykiskt välmående är hur det är så svårt att få in i sin (min) hjärna att psykologiska hinder är precis lika svåra som fysiska. Tex så är det ju uppenbart att man inte kan tvinga någon med brutet ben att springa, det fattar man ju. Men någon som säger att de inte kan eller orkar är det lätt att tänka “det är ju bara att ta sig i kragen, försöka lite till etc”.

Ändå väldigt fint att bo i ett samhälle där det finns en hel del uppbyggt för att ge alla en chans i samhället (även om det finns förbättringsmöjligheter här och var).