Igår var det exakt ett år sen min kursare Karin dog av cancer. Idag har jag plockat aroniabär, och de senaste åren är det vår granne Bengt som plockat dem. Bengt dog i cancer i april.

Härom dagen sa Simon något om att jag inte gråtit på länge. Varpå jag sa att så kanske det var.

– Eller så är det så att du inte sett att jag gråtit, fortsatte jag.
– Va, har du gråtit på jobbet? frågar Simon förvånad.

Berättade att rätt ofta tåras mina ögon på t-banan faktiskt. Då får tankarna lite plats och saknaden efter mamma kommer. Eller över andra hemska saker som händer i världen. Just nu känns det som att det bara är att välja och vraka.

Han är iaf väldigt underbar Simon för om han ser att jag gråter så kommer han alltid och kramar mig.

Vi sov länge idag så det fanns inte så mycket extratid att spela på. När vi var uppe och klädde på oss skulle jag bara lite snabbt ta ut byxor och strumpor ur min garderob. Stänger dörren lite väl snabbt för jag hinner inte få bort pannan. så nu har jag ett lite rött hack vid ögonbrynet.

Det gjorde svinont men blev inte så djupt och det blödde bara lite lite. Tårarna kom och barnen tittade förvånade på mig och verkade inse att det inte var låtsasgråt. Joel pratade om att åka till sjukhuset men jag sa att det inte var så farligt utan att det snart skulle gå över.