Livet är skört. Ikväll chattade jag med en vän vars mamma just fått cancer. Härom kvällen chattade jag med en vän som själv har cancer.

Och förra veckan eller så var det tre år sen min vän gick bort i cancer. Varje vecka är det någon “kändis” som lämnar jordelivet pga skiten.

Den smyger sig in överallt känns det som. Blä!

Igår var det två år sen min vän Karin somnade in efter en lång “samvaro” med cancer.

Igår fick vi även en mejl från en personal i skolan där de i klassen berättat för barnen om ett barn vars storasyster som skulle börjat 6:an nu, istället dog i cancer i somras.

Livet är skört, och såna här påminnelser är säkert nyttiga på något sätt men det sänker mig en hel del.

Igår var det exakt ett år sen min kursare Karin dog av cancer. Idag har jag plockat aroniabär, och de senaste åren är det vår granne Bengt som plockat dem. Bengt dog i cancer i april.

Härom dagen sa Simon något om att jag inte gråtit på länge. Varpå jag sa att så kanske det var.

– Eller så är det så att du inte sett att jag gråtit, fortsatte jag.
– Va, har du gråtit på jobbet? frågar Simon förvånad.

Berättade att rätt ofta tåras mina ögon på t-banan faktiskt. Då får tankarna lite plats och saknaden efter mamma kommer. Eller över andra hemska saker som händer i världen. Just nu känns det som att det bara är att välja och vraka.

Han är iaf väldigt underbar Simon för om han ser att jag gråter så kommer han alltid och kramar mig.

Min vän Karin gick ju bort i september. I min vardag före det tänkte jag inte så ofta på henne, trodde jag. Men jag inser nu att hon fanns där. På facebook, på instagram, på bloggen  och lite här och var.

Jag tittar ibland tillbaka på mina bilder på instagram och det svider till i hjärtat lite när jag ser att hon har gillat eller kommenterat. Brukar då gå till hennes bilder. Ibland hittar jag någon som jag inte redan gillar och gillar den. Följer även hennes yngsta dotter och via det får jag påminnelser.

Lite då och då hittar jag en gammal bloggpost hon har kommenterat och det svider till lite i hjärtat.

Tittade tillbaka på lite bilder från när jag pluggade (barnen ville se när jag var med i forsränningen i Uppsala) och hittade bilder med Karin. Så otroligt avlägset, men ändå så nära på något sätt.

Varje gång det svider till i hjärtat tänker jag lite mer på alla nära och inser vikten av att vara här och nu.

Min vän som dog i cancer begravs nästa fredag. Overkligt.

Jag hatar verkligen cancer och köpte ett armband förra veckan (FUCK CANCER) i hennes ära.

Nu när det är över så har jag startat en insamling i hennes namn för oss som pluggade med henne.

Tänk att det har hunnit gå nästan tre år sen vi var ett gäng gamla kursare som sågs pga cancermonstret.

Idag fick jag chatt om att det inte längre är så bra, utan väldigt illa (dottern som skrev). Beställde just ett armband som jag ska ha på mig framöver i hennes ära.

Säger bara Fuck cancer! Vidrig och orättvis sjukdom.