Ikväll startar Vätternrundan och ikväll är det oxå 21 år sen jag gick i mål efter att ha cyklat de där 30 milen. När det hade gått 10 år skrev jag lite om det. Galet hur det faktiskt har gått 21 år.

Roligt att göra det tillsammans med Sara dessutom. Då hade vi känt varandra i 13 år, nu 34.

30 mil. På cykel. På mindre än ett dygn.

21 år senare åker jag fortfarande förbi Vättern och spanar ut, och funderar på hur tusan det är möjligt att vi lyckades.

28 år gammal. Pannben och en ganska bra grundtränad kropp.

Aldrig varit sugen på att göra det igen. Tjejvättern har jag ju gjort igen, och det finns även halvvättern. Tyvärr är det lite klurigt med cykling och min axel/arm som domnar när jag är fast i cykelställning. Så jag skyller på det och är nöjd med vad jag gjorde då för massa år sen. Nu kan jag ha fokus på annat i livet!

Idag går Vätternrundan av stapeln. För 10 år sen stod jag på startlinjen. Tidigare hade jag kört Vasaloppet, sprungit och gått Lidingöloppet och även simmat Vansbrosimningen. Detta var således sista delen av den så kallade Klassikern.

Tror vi startade vid 4-tiden på morgonen och gick sen i mål drygt 17 timmar senare. Då hade vi tagit oss alla de 30 milen. Kan än idag när vi passerar Vättern titta på sjön och undra hur tusan vi tänkte som startade. Sjukt långt.

Före hade jag som mest cyklat 9 mil och jag minns när det var 12 mil kvar och jag hade ont i rumpan när jag satte mig och ont i knäna när jag stod upp. Men jag kom i mål och det största lärdomen var den mentala styrka man har.

Jobbigast var när vi hade 4 mil kvar och nästan var framme vid näst sista depån. Regnet och haglet öste ner och då blir vi omkörda av diverse utryckningsfordon. Vid depån blev vi sen stoppade en timme pga en dödsolycka. Stämningen, kroppen och kylan… Huga. När vi sen släpptes var det bara att trampa, fanns bara en sak – målet.

Snacka om skön känsla när jag korsade mållinjen – en svensk klassiker! 3 km simning i å/älv, 3 mil kuperad löpning, 9 mil på skidor och så 30 mil på cykel. Once in a lifetime!

Idag för exakt 10 år sen åkte jag de nio milen från Sälen till Mora. Imorgon söndag är det dax för en skock andra att bege sig samma sträcka, men det var 2 mars som gällde för mig.

Jag hade tränat 9 mil skidor före, fick skoskav efter 2 mil men tog mig i mål på runt 10,5 timme. Min tredje “etapp” på klassikern var det, så alternativet att bryta fanns självklart inte.

Föll i ett par backar varav en vurpa var rätt rejäl, den lyckades tv filma och min kompis Mia hade sett det, men ingen annan hade känt igen mig tror jag (eller sett det).

Jag tog mig i mål utan några större men och en vecka senare befann jag mig i alperna för en veckas slalom.

Mycket nöjd med att ha varit där i startögonblicket, fått uppleva det hela på riktigt. En helt annan grej att se det på tv nu.

Det är något jag aldrig kommer att göra igen, men absolut inte vill ha ogjort. 9 mil på skidor blir rätt enformigt och det är mest en mental utmaning än en kroppslig för jag var i bra grundform på den tiden.