Vilken käftsmäll!

Jag mådde illa, skämdes och förfasades när jag läste den här boken.

Smärtsamt.

Blir lite skrämd över min egna lilla bubbla jag levt i, att jag inte riktigt fattat (förvisso anat).

Jag blir väldigt ledsen över att vi skiljer på människor och människor. Här. I ett av de mest jämlika länder i världen (eller?). Fy fan.

I höst behöver vi förändring, förändring på riktigt. Mod att ta oss vidare, att fokusera på saker som är viktiga på riktigt. Sluta hålla på.

Vi kan bättre.

Har för följt Nicolas på insta rätt länge men har nog haft rätt dålig koll på honom inser jag.

Vilken stark bok. Läsning som gör ont. Hur kan vi behandla människor så? Lite som en fånge som intervjuades kring bränderna i Los Angeles där fångar hjälpt till i släckningsarbetet. Han sa att det var första gången han kände att han bidrog, att det han gjorde var viktigt. Inte undra på att det går snett för så många.

Nicolas skriver väldigt öppet om sina egna tillkortakommanden, sina tankar, om att inte vara 100% snäll utan ha egna agendor etc. I slutet pratar de om detta och E har verkligen inte alls upplevt det som N tänkt och känt. Intressant.

Klart läsvärd och ger en bild av Sverige som jag inte blir särskilt stolt över utan tänker att vi borde kunna göra mer och bättre. Den ger insikter i livet nära gängen och mycket förståelse för varför saker kan bli som de blir.