Har länge tänkt att jag skulle läsa den här eftersom jag följt henne ett bra tag på instagram. Började tidigt i april, men var faktiskt tvungen att pausa för det var så tung läsning.

Beundrar henne enormt som klarat av resan hon gjort, och att hon delar med sig av den.

Den visar på så många olika saker i samhället. Jag får ont i magen när jag läser om hennes familj i Sverige. Önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och finnas där för den flickan som kommer till Sverige med sina små bröder. Hjälpa. Säga hur saker faktiskt borde vara. Barn finner sig verkligen i nästan vad som helst.

Och dessa sekter som finns. Gah!

Så fint att få följa slutet där vissa saker landar bättre än jag kunnat ana. Vill verkligen rekommendera den.

Har för följt Nicolas på insta rätt länge men har nog haft rätt dålig koll på honom inser jag.

Vilken stark bok. Läsning som gör ont. Hur kan vi behandla människor så? Lite som en fånge som intervjuades kring bränderna i Los Angeles där fångar hjälpt till i släckningsarbetet. Han sa att det var första gången han kände att han bidrog, att det han gjorde var viktigt. Inte undra på att det går snett för så många.

Nicolas skriver väldigt öppet om sina egna tillkortakommanden, sina tankar, om att inte vara 100% snäll utan ha egna agendor etc. I slutet pratar de om detta och E har verkligen inte alls upplevt det som N tänkt och känt. Intressant.

Klart läsvärd och ger en bild av Sverige som jag inte blir särskilt stolt över utan tänker att vi borde kunna göra mer och bättre. Den ger insikter i livet nära gängen och mycket förståelse för varför saker kan bli som de blir.

Köpte boken för ett år sen typ, via autism.se och sen har det stått i bokhyllan. I morse tog jag ut den och började bläddra lite. Fastnade. Nu har jag läst ut den och jag är glad att jag gjorde det.

Sen boken skrevs har diagnosen Aspergers utgått och ingår i Autismspektrat.

När jag läser reflekterar jag kanske främst utifrån mitt eget perspektiv. Vad känner jag igen, vad är främmande för mig? Hur var det när jag växte upp? Autism ser ut att vara ärftligt och jag tänker att jag känner igen mycket men inte allt. Vi ligger ju alla på en skala när det gäller alla egenskaper – inget är svart eller vitt utan en härligt färgglad blandning!

Uppskattar att Gunilla har delat upp boken i lite olika delar; hennes väg till diagnos, fakta om själva diagnosen, hennes liv från barndom till idag och hur hon lever sitt vuxna liv idag. Blandningen ger insikter och kunskaper.

Lättläst och lätt att ta tills sig informationen.

Minns att jag hörde om den här nyheten men hade dålig koll på vem det var. Har läst flera böcker om transpersoner (första för typ 25 år sen) och jag uppskattar verkligen att få ta del av den här typen av böcker. Ger många insikter i hur andra tänker och vad de går igenom.

Den här är rätt “pratig” och först ogillar jag det, men sen inser jag att det tillför ännu mer eftersom det är så Loui är (gissar jag).

Två delar i boken där första är en hyfsat kronologisk berättelse om Louis liv. Den andra delen är lite klurigare att läsa tycker jag. Där är det ett samtal mellan Marie-Anne och Loui. I boken får jag dock för mig att det är en manlig medförfattare så blir lite förvirrad.

Nåja, den är läsvärd och den ger mer än bara transperspektivet eftersom Loui är adopterad från Sri Lanka och har även det som sticker ut från normen. Viktiga insikter för mig som priviligierad.

Älskade förra boken som hade fokus på mamman, så den här var given att läsa.

Vet inte om jag ens kunde ana det som beskrivs i den här boken, när jag läste första. Kanske. Minns dock inte för det fick inte fokus, det var ju relationen till mamman som var i fokus.

Det är en delvis oerhört mörk och smärtsam bild av uppväxten som växer fram. Frida letar fram sina gamla dagböcker efter att boken om mamman kommit ut. Det finns saker hon behöver bearbeta, förstå.

Frida visar så bra och tydligt hur svårt det är med relationer till sina föräldrar. Hur man inte kan skuldbelägga barn. Hur det finns både mörker och ljus.

Älskar att hon visar att det går att bryta mönstret. Man behöver inte bära sina föräldrars ryggsäck.

Rekommenderad läsning!

Vilken bok! Började en kväll, och kvällen efter kunde jag inte släppa den förrän den var slut (efter att ha läst på dagen oxå till och från).

Frida är en månad äldre än jag. Så mycket igenkänning i beskrivningar även om hon växer upp mestadels i Göteborg och jag i ett samhälle på landet. Engelskaboken Umbrella hade även jag.

Den här boken kommer jag bära med mig länge. Helt fantastiskt att Frida delar med sig. Otroligt viktigt att vi vågar prata mer om självmord. Om de som blir kvar, som ofta sitter där med skuldkänslor. Vad kunde jag gjort annorlunda?

Älskar hur det växlar mellan “nutid” och olika dåtid. Tydligt när man åker tillbaka till och det bildar en väv av någon slags förståelse. Även om man inte riktigt fullt ut kan förstå.

Att kapitlen är korta och att det varierar mellan nutid och dåtid gör att den är omöjlig att lägga bort. “Bara ett kapitel till” och så har man suttit 20 min helt plötsligt.

För mig som till stor del växte upp som endabarn med en ensamstående mamma är det en hel del tankar jag känner igen. Särskilt som vuxen. De kommer inte fram så tydligt men det blir tydligt för mig. Ansvaret att vara enda barnet. Inga syskon som kan täcka upp om man glömmer eller ibland inte orkar höra av sig.

Vissa delar av bitterheten hos Fridas mamma kan jag känna igen men på något sätt lyckades min mamma vända och inte fastna även om det fanns bittra tendenser. Liv som inte blir som man tänkt. Orättvisor.

Att läsa utan tårar tror jag är helt omöjligt. Det gör så ont. Samtidigt som det finns många leenden, mycket fint. Livet. Vi är alla människor som försöker och ibland går det bättre, ibland sämre.

Hitta ett eget exemplar.