Köpte boken för ett år sen typ, via autism.se och sen har det stått i bokhyllan. I morse tog jag ut den och började bläddra lite. Fastnade. Nu har jag läst ut den och jag är glad att jag gjorde det.

Sen boken skrevs har diagnosen Aspergers utgått och ingår i Autismspektrat.

När jag läser reflekterar jag kanske främst utifrån mitt eget perspektiv. Vad känner jag igen, vad är främmande för mig? Hur var det när jag växte upp? Autism ser ut att vara ärftligt och jag tänker att jag känner igen mycket men inte allt. Vi ligger ju alla på en skala när det gäller alla egenskaper – inget är svart eller vitt utan en härligt färgglad blandning!

Uppskattar att Gunilla har delat upp boken i lite olika delar; hennes väg till diagnos, fakta om själva diagnosen, hennes liv från barndom till idag och hur hon lever sitt vuxna liv idag. Blandningen ger insikter och kunskaper.

Lättläst och lätt att ta tills sig informationen.

Har haft ett tag men inte så länge tror jag. Minns inte när jag köpte den (men har inte beställt på nätet iaf för finns inte i mejlen).

Älskar blandningen av tecknat, text och hantverk (oftast broderat)! Egentligen skulle man nog kunna titta i boken länge och se nya saker.

Dialogerna och texterna tål även de att läsas flera gånger. Ibland fattade jag inte det “roliga” förrän en omläsning (varit lite trött oxå). Otroligt träffsäkert ofta! Har läst två andra böcker av Lotta och älskat dem. Den här gör lite ondare att läsa eftersom ämnet är vad det är. Skrattet fastnar lite. Viktigt perspektiv dock!

Den är uppdelad i fem kapitel; Ett lyckligt liv, Hej ångest!, Lycka är…, Ropen skalla: diagnoser åt alla och Det kan alltid bli värre.

2014 kom den ut och det är mycket miljöfokus. Tänk att vi inte kommit längre på fem år?