Den nya hårddisken blev ganska mycket mindre än den gamla. Min tanke var att lägga mer data på nätverksdisken vi har. Det får ju dessutom fördelen att man når datat varsomhelst ifrån. Nackdelen är att nätverket är långsamt.

Varje ny nätverkspryl som köpts på senare tid (router, nätverkshårddisk, switchar) har dock haft stöd för gigabit-nätverk och i och med nytt moderkort fick även den sista delen i kedjan, den stationära datorn, gigabit-stöd.

När jag provade att flytta filer gick det dock bara med 100 Mb/s (bara 10%)… Efter lite efterforskningar insåg jag att min nätverkskabel behövde uppgraderas för att få högre hastighet. Kabeldragningen är ganska omfattande hemma hos oss, så det är även kabelbyten, men det var bara att bita i det sura äpplet och köpa ny kabel på Kjell & Co.

Efter en timmes borrande i väggar, krypande på govlet och hackande i kabelrännor var kabeln på plats och nu går nätverkstrafiken märkbart snabbare.

Nu när höstmörkret sänkts sig över oss är det dax att mysa till det inne. Det innebär tända ljus ibland.

Igår vid middagen så ville Joel mysa till det så jag tände ljusen i en ljusstake och förklarade för barnen att det nu var viktigt att man inte välte ljusstaken. Förklarade att det då kan börja brinna och om det vill sig riktigt illa brinner hela vårt hus ner och då har vi ju ingenstans att bo.

Joel funderade lite varpå han säger att vi kan köpa ett nytt hus. Vi pratar lite kring det och frågar vad det skulle vara för hus för vi gillar ju vårt hus. Då pekar han på grannhuset och säger glatt att vi ju kan köpa Eva och Richards hus. John frågar om han tycker det är finare än vårt men det tyckte han inte.

Surfade in på DN för att kolla nyheterna. Ser nyheten att Malmöpolisen jag en man på cykel och ser framför mig hur några poliser på cykel jagar någon som springer. Hinner oxå tänka att det ju nog är ett bra sätt i vissa fall.

Sen läser jag under rubriken att det är 100 poliser och genast blir min inre bild lite konstig och jag inser att det är den jagade mannen som har en cykel, inte polisen.

Snacka om att språket kan bli tvetydigt!

Igår hade Joel en sån där dag då han kunde massa saker. Som att ta på sig overallen och skorna alldeles själv. Varje gång så sa jag att jag var så stolt över honom som lär sig nya saker hela tiden och nu kan sätta på sig overallen själv.

Det märktes att han gillade att höra det för senare på kvällen så kommenterande han till John att jag var stolt över honom. En stund senare.

– “Mamma, jag är så stolt över dig”, säger Joel.
– “Jaså, vad roligt”, svarar jag.
– “Ja, du kan sätta på dig jackan själv”, förklarar han.

Det är häftigt hur barn gillar att använda nya ord.

Joel har under perioder i sitt liv sovit i vår säng ganska mycket, men de gånger han själv tagit sig dit har varit extremt sällsynta. Nu sen vi gjorde rumsbytet i somras så har han sovit i sin nya säng och sällan velat komma in till oss. Snarare har vi sovit kortare stunder hos honom.

Tills förra veckan, då han plötsligt en natt kom stapplande in till vår säng. Natten efter kom han igen, och sen dess har han kommit nästan varje natt. Utan att säga ett ljud så kryper han upp och lägger sig till rätta.

Igår när jag skulle träna så sa jag godnatt när han och John låg och läste i Joels säng. Sa att vi kanske ses i vår säng i natt.

När jag kom hem efter träningen så hade John kollat på tv och skulle just upp och titta till Joel. Han låg dock inte i sin säng, utan han hade redan då gått in och lagt sig i vår säng 🙂

Idag när jag varit på bvc och sen lämnat på dagis knallade jag hem för att jobba hemifrån. Gick upp för att starta datorn, och då inser jag att John under datorfixandet i helgen pratat om sladdar hit och dit som inte räcker och visat upp någon sladd med lampor och sen en med på/av-knappen. Satte mig ner och letade lite. Hittade den med lampor men inte någon med knapp.

Till slut fick jag ringa John.

– “Hej, hur startar jag datorn?” frågar jag och hör sen hur John skrattar lite och säger att knappen sitter på samma sladd som lamporna. Jag mindes fel.

Sen gick allt som en dans!

Satt i eftermiddag efter dagishämtningen och funderade. Hade faktiskt inte ont i halsen längre och det kröp lite i kroppen. Reste mig, tog telefonen och bokade kvällens crosspass. Sen spred sig en härlig känsla i kroppen – jag skulle få träna!

Stack iväg strax efter halv 8 och det var superskoj att återse alla träningskompisar (som senaste tiden skrivit om alla roliga pass på facebook). Passet var superjobbigt (21-15-9 med thrusters med 20 kg och burpees) och så avslutade vi med situps 15-14-13 osv ner till 0. Har ju inte kört riktig styrka sen i typ maj!

Kommer att kännas imorgon vill jag lova.

Avslutade med att känna att byxorna kändes lite skumma och insåg att de spruckit i rumpan (och då menar jag inte en liten spricka…). Hängde min lilla handduk där och smet kvickt in i omklädningsrummet och jag tror faktiskt inte att någon märkte det hela

Hårddisken i den stationära datorn började låta oroväckande, så innan en eventuell hårddisk krash inhandlades en ny hårddisk.

Istället för en traditionell hårddisk valde jag en SSD (Solid State Drive) disk. Den saknar rörliga delar som låter och drar ström och är dessutom enormt snabb. Innan jag slog till såg jag att mitt moderkort saknade stöd för en så snabb hårddisk, så ett nytt moderkort slank också ner i kundvagnen.

Skillnaden var stor. Windows startar på ett kick och datorn har blivit allmänt snabb och tyst. Hårddiskens strömförbrukning gick också ner från ca 20W till ynka 2W!

Det första Simon säger på morgonen när jag är själv är “pappa”. Jag säger att han åkt till jobbet och efter några omgångar ger han sig.

Idag när jag hämtade på dagis så kommer han först rusande och ropar “mamma” flera gånger. Plockar upp honom och sen vrålar han “pappa”. Detta fortsätter han med tills vi fått på kläderna. Rolig kille 🙂

I helgen som gick var det fokus på besök och kalas. Vi inledde på fredagen med besök av Per. Det blev middag och sen när barnen sov så snackade vi och testade rockring och kettlebell. Det genererade en hel del skratt.

På lördagen var vi först på kalas hos grannarnas ettåring. Hon fick en burk med formsaker att stoppa i och knappt var paketet öppnat förrän både Joel och Simon var igång och lekte med det.

På kvällen hämtade jag Veronica som varit och sett Svansjön på Operan. Vi satt uppe alldeles för sent och pratade. På söndagen fick barnen träffa henne och vi hängde i barnrummet och lekte och myste allihop.

Roligt att se hur olika barnen är i såna här situtationer. Joel gillar människor och har snabbt till fysisk kontakt. Hoppar snabbt upp i knä på nya bekantskaper och pratar och tar för sig. Simon är mer avvaktande och står vid sidan och iakttar före han vill närma sig bekantskapen. Vill gärna vara nära mig eller John i nya situationer, medans Joel redan är borta och inventerar något skåp eller väska.