Joel älskar böcker, både att läsa själv och att lyssna på när vi läser.

Här hade han samlat ihop sina bamsar och satt och läste för dem före vi gick till dagis en morgon.

På bvc idag var en av frågorna om Simon kunde bygga torn.

Här har vi ett klart och tydligt bevis på att han kan. Han bygger med saker så fort han kan och tar det han har i närheten.

I väntrummet på bvc lekte Joel och Simon tillsammans. Joel gav Simon byggklossar med en lastbil med magnet och Simon byggde torn.

Givetvis kom amningsfrågan på bvc idag.

– “Hur länge ammade du Simon?”

Hon förklarade att de samlar ihop statistik så det är därför hon frågar. Hon förklarade oxå att rekommendationen är att barn ska ammas i två år. Inte heltid såklart men tex en gång på kvällen.

Jag, eller John, har varje gång svarat 6 månader och båda har känt att vi har fått försvara att Simon inte ville dia längre. För så var det. Simon vägrade, totalvägrade.

Nu är jag inte det minsta orolig och tyckte snarare att det var skönt att han inte ville längre. Vet att barn som inte ammas alls blir helt normala. Tycker det är en helt galen amningshysteri i vårt land. Jag gillar att våra barn vet vad de vill 🙂

Kan inte låta bli att undra hur deras it-stöd funkar eftersom hon ställer frågan varje gång. Om det nu är så att vi inte ammat på ett år men varit där typ 5-6 gånger så lär ju inte svaret ändras om vi väl har slutat…

Helt plötsligt kan Joel massa saker själv. Han kan tex klä på och av sig i princip helt själv. Det blir inte alltid rätt håll och så men han kan. Idag lyckades han sätta på, och ta av, overallen själv två gånger. Även skorna så jag kunde ägna mig åt Simon helt och hållet.

Tänk vad stora barnen blir!

Idag var det dax för Simons 1,5-årskontroll. Halv 9 hade vi fått tid så vi packade på oss overaller (barnen inte jag) och gick ut till bussen. Tänkte att det skulle vara enklare att ta bussen än att gå – helt rätt. Inget strul alls vid påklädningen utan barnen pratade om buss hela tiden.

Joel tog springcykel men kunde på vissa ställen knappt få fart eftersom det var så halkigt.

Vi kom fram 10 minuter före vår tid och barnen undersökte lekrummet på alla möjliga sätt. Som vanligt var det typ 10 minuters fördröjning. Suck. Jag hade iaf förvarnat på dagis om att vi nog skulle komma lite senare.

Simon ställde sig glatt på vågen, men att mäta honom var svårare för han ville inte alls stå still – han ville titta på mätarmen såklart. Sen fick han visa att han kunde bygga torn och Carina frågade lite om saker och ting. Hon såg ju tex att han gick utan problem (sånt som man själv tar förgivet nu). Sen var det dax för spruta i armen. Joel fick sitta på en stol bredvid och hålla på Simon så att han inte skulle bli rädd. Det gick hur bra som helst och Simon fällde inte en enda tår, han bara stirrade stint på Carina när hon gav sprutan.

På med overaller igen och sen hann vi precis äta lite banan så kom bussen.

Man kan säga att han mest breddat sig sen förra besöket.

Vikt: 13,5 kg (med kläder på)
Längd: 82-83 cm (svårt att mäta när de står upp…)

Vi (läs John) har fixat med vår stationära dator. Bytt ut lite saker och installerat om Windows. Grym förbättring! Men det är ju alltid lite småfix som ska till för att få allt att funka sen.

Började med att tanka hem Bankid-applikationen och fixade det för mig. Sen skulle jag göra samma sak för John (jag är ekonomiansvarig hemma) men då fick jag upp ett meddelande om att det redan fanns tre aktiva bankid (vilket var max) så då kunde man logga in på banken och avaktivera dem, eller ringa in. Eftersom jag behövde bankid för att logga in blev det andra alternativet.

Efter 20-25 minuter i kö kom John fram och de fixade så att jag kunde fixa bankid igen. Väl inloggad så kollar vi runt lite och ser att Johns privata mobilnummer inte är inskrivet utan jobbmobilen. Man kan dock inte ändra. Eftersom chatten var stängd så sköt jag upp det tills idag.

Till svar får jag att man måste ringa in… igen. Suck. Fast jag antar att det är bra eftersom det innebär att det är lite säkrare.

Idag var det dubbdäckspremiär på cykeln. Jag har gått o skjutit upp däckbytet som vanligt, men igår när jag precis gått o lagt mig (!) insåg jag att eftersom det ska bli -3 på morgonen och det var väldigt blött ute, så skulle det nog inte gå att cykla in till jobbet utan dubbar.

Eftersom jag inte vill göra det på morgonen var det bara att stiga upp igen och sätta igång. Jag tog in cykeln i vardagsrummet och gjorde jobbet där…

Idag var det mycket riktigt väldigt halt på sina ställen, men cyklingen gick som en dans (om än lite trögare) med dubbdäcken på.

I oktober har jag inte tränat. Jo, en gång lunchcross faktiskt.

Det började med ryggont, som gick över så jag kunde köra lunchpasset (det högg dock till när jag gjorde en burpee, men det var nog nåt som hoppade rätt för sen kändes det inte mer). Sen var vi i Ed en sväng och på söndagen då vi kom hem kände jag av ont i halsen. Efter det har det varit halsont och snuva, blandat.

Känns otroligt frustrerande då jag inte känner mig heldäckad utan bara lite grann påverkad. Fast kroppen fajtas nog med en hel del dagisbacilusker så träningen får helt enkelt ligga på is ett tag. En annan sida av dagisträsket antar jag.

Vi har ju i september pratat med supporten på Comhem ett antal gånger. 18 oktober kom så äntligen ett sms från deras support att de nu gjort en åtgärd. Skönt!

Idag strular det igen. Säg den lycka som varar i teknikvärlden 🙁 Supporten stänger dessutom 18 på söndag och vi insåg det först vid 20-tiden när jag skulle göra veckans handling på Mataffären.

Nu hoppas jag att det funkar fint att jobba hemifrån imorgon som är min plan.

När jag tittade ut genom köksfönstret idag såg jag att det till slut kommit lite snö även i Stockholm. Eftersom jag hämtar på dagis idag stack jag tidigt till jobbet och på väg till t-banan går jag och tittar på snön. Då slog det mig att jag inte får vara med och se barnens reaktion på snön. Sved lite i hjärttrakten.