För snart 2,5 år sen var jag och tog ett avsked. Nu var det dags för hans fru och jag är oerhört glad att jag följde magkänslan och hälsade på förra sommaren. Det gick fort på slutet som det ofta gör med skitcancer.

När jag fick beskedet funderade jag på hur tusan jag skulle göra i dessa coronatider. Tåg? Nä. Bil? Hmm. Möjligt. Kollade med Jenny hur de skulle ställa sig till att få besök. Funkade. Så jag bestämde mig. Avsked är viktiga.

Så i torsdag slutade jag lite tidigare på jobbet och packade in mig i bilen. Från det att jag lämnade huset tills dess att jag kom tillbaka strax före midnatt igår rörde jag inte vid en enda person. Oerhört konstigt.

Det är fint att få sitta i kyrkan och ta avsked. Att låta tankarna vandra kring personen. Minnas. Reflektera. Gå fram och säga några ord. Säga hej då.

Istället för vanlig sammankomst i någon lokal i närheten blev det utomhusgrill vid Timmertjärn. Otroligt bra och lagom. Kunna prata, men inte krama någon, eller ta i hand. Konstigt. Små bubblor med människor typ.

Jag och Jenny tog en sväng förbi mammas och pappas gravsten oxå när jag insåg att den ju finns där.