Jag har i lite drygt 1,5 år haft problem med hälarna. Vet ärligt inte helt och hållet när det började, men vet att jag i februari förra året köpte nya skor. Plus att jag snackade med min dåvarande naprapat om det. Hen tryckte under foten och sa att det är inte hälsporre för då skulle du skrika.

I december fick jag diagnosen hälsporre av en fysioterapist.

Sommaren 2018 fick vi stegräknare hela familjen och körde minst 8000 steg varje dag. Tills det kändes lite stressigt och det var snittet vi kollade på istället.

• 2018 aug-dec hade jag över 9 000 i snitt varje månad
• 2019 låg jag över 8 000 i snitt fram till september/oktober (Raffe var halt…)
• 2020 inledde jag med 10 968 i januari och 11 336 i februari.

Så inte så konstigt att det kändes. Tränade inte fötterna, stretchade inte. Gick i gamla slitna skor.

Så, efter att ha hittat nya vanor för att få in mer steg var jag tvungen att få färre. Samtidigt som pandemin slog till och vi var hemma med Raffe – och äntligen kunde ta alla härliga skogsrundor… Svårt.

Minns att jag någon period hade ont varje steg jag tog. Varje. Hur jag sen när det blev bättre kunde bli förvånad över att jag gick sträckor utan att tänka på fötterna. Nu känns det där väldigt avlägset.

Har sen i början av december stretchat fötterna i princip varje dag. Gjort tåhäv många av dem. Sakta men säkert har det blivit bättre.

“Ta inte med dig smärtan in i nästa dag” var tipset när jag frågade om jag kunde gå långt. Det har jag lyssnat på, anpassat och vilat när det behövdes.

Trots allt har jag inte legat under 6 000 steg i snitt en månad sen sommaren 2018!

Nu har jag tre dagar i rad legat på högt stegantal (13 000, 10 000, 19 000)och det känns rätt ok. Inte helt tiptop men ingen smärta och det känns helt fantastiskt. Har dessutom vågat småjogga lite kortare sträckor med Raffe. Bra att vänja både mina fötter och Raffe.