Skrev om dem i april. Då var det lite bättre iaf. Nu har nästan hela 2021 gått och det är typ 2,5 år sen jag började få ont. Skulle säga att det i princip är bra nu.

• Jag tänker i princip aldrig på fötterna när jag är ute och går, eller någon annan gång. Minns hur jag förra våren tänkte på varje steg jag tog. Ibland är vänsterfoten lite stel undertill men jag stretchar fortfarande varje dag och gör lite olika övningar med fötterna rätt ofta.
• Jag kan, och vågar, ha vilka skor som helst – utan att flytta över sulorna som podiatern gjöt.
• Jag har kunnat jogga en gång i veckan (ca 4000 steg) sen i början av november och det funkar utan problem! (känner inte ens av höften)
• Jag kan gå fritt inomhus utan skor och utan att tänka.
• Jag kan trampa på tex mattkanter utan att skrika till.

Helt galet vad man vänjer sig vid att ha ont. Det värsta var hur begränsad jag kände mig, och hur jag fick fundera över vad jag valde att göra för att inte få för många steg.

Jag har i lite drygt 1,5 år haft problem med hälarna. Vet ärligt inte helt och hållet när det började, men vet att jag i februari förra året köpte nya skor. Plus att jag snackade med min dåvarande naprapat om det. Hen tryckte under foten och sa att det är inte hälsporre för då skulle du skrika.

I december fick jag diagnosen hälsporre av en fysioterapist.

Sommaren 2018 fick vi stegräknare hela familjen och körde minst 8000 steg varje dag. Tills det kändes lite stressigt och det var snittet vi kollade på istället.

• 2018 aug-dec hade jag över 9 000 i snitt varje månad
• 2019 låg jag över 8 000 i snitt fram till september/oktober (Raffe var halt…)
• 2020 inledde jag med 10 968 i januari och 11 336 i februari.

Så inte så konstigt att det kändes. Tränade inte fötterna, stretchade inte. Gick i gamla slitna skor.

Så, efter att ha hittat nya vanor för att få in mer steg var jag tvungen att få färre. Samtidigt som pandemin slog till och vi var hemma med Raffe – och äntligen kunde ta alla härliga skogsrundor… Svårt.

Minns att jag någon period hade ont varje steg jag tog. Varje. Hur jag sen när det blev bättre kunde bli förvånad över att jag gick sträckor utan att tänka på fötterna. Nu känns det där väldigt avlägset.

Har sen i början av december stretchat fötterna i princip varje dag. Gjort tåhäv många av dem. Sakta men säkert har det blivit bättre.

“Ta inte med dig smärtan in i nästa dag” var tipset när jag frågade om jag kunde gå långt. Det har jag lyssnat på, anpassat och vilat när det behövdes.

Trots allt har jag inte legat under 6 000 steg i snitt en månad sen sommaren 2018!

Nu har jag tre dagar i rad legat på högt stegantal (13 000, 10 000, 19 000)och det känns rätt ok. Inte helt tiptop men ingen smärta och det känns helt fantastiskt. Har dessutom vågat småjogga lite kortare sträckor med Raffe. Bra att vänja både mina fötter och Raffe.

Skrev första inlägget om hälarna för 14 månader sen. Då hade jag tydligen haft ont ett bra tag. Först i december fick jag en diagnos, hälsporre. Då efter att ha varit hos naprapat, podiater och osteopat. Läkare vägrar jag lite för såna åkommor efter att ha fått rådet om att ta en alvedon för min onda höft.

Tre månader sa han att det kunde ta att bli av med det. Fick övningar som jag gjort i princip by the book. Iaf i tre månader. Sen tappade jag lusten lite eftersom det inte blivit bra, och sjukgymnasten själv är på föräldraledighet till augusti. Det är två övningar jag ska göra och den ena gör jag och har nog faktiskt gjort alla dagar sen besöket, en stretch av fotens undersida. Det är tvåhäv som jag är lite sämre på, men jag gör dem.

Dock är fötterna otroligt mycket bättre än förra våren. Då vet jag att jag kände i princip varje steg. Och hade jag inte skor vågade jag inte dunka hälarna i golvet för det gjorde för ont.

Nu är vänsterfoten lite öm ibland men inte så farligt. Dock känns fötterna om jag går längre sträckor eller många steg på en dag (många = 8000 så egentligen inte så mycket). Vill oerhört gärna komma igång och springa men det känns som att det är en bit kvar. Där spelar även höften en liten roll och med hjälpa av osteopaten så håller den på att ordna upp sig tror jag, men det går plågsamt långsamt känner jag.

Dock bra att ha lite att jämföra med och känna att det har blivit enormt mycket bättre.

Så är domen för mig och Simon efter att ha besökt en suverän sjukgymnast idag (Mikael Boije af Gennäs). Har fått tips om honom av två olika väldigt trovärdiga källor så trots att de inte kopplade till landstinget (dvs man betalar allt själv) så bokade jag tid. Vi har båda testa rätt många olika yrkesgrupper inom just hälont.

Simon – naprapat, podiater, osteopat, läkare, sjukgymnast

Simon inledde och efter en grundlig undersökning så gjöts det hälkoppar. Ascoolt att få se 🙂 Inläggen han “fick” hos podiaterna är bra men dessa brukar vara bättre. De hälkoppar vi köpte hos första sjukgymnasten brukar tydligen inte vara så uppskattade (precis som i Simons fall). Severs skada är tydligen vanligt och ofarligt men gör ont och kan komma och gå under 1-3 år.

Sen var det min tur. Efter att ha klämt och känt blev det ultraljud (nytt för mig) där det visade sig att “något” som ska vara max 4 mm var mer än 6 mm på ena foten och runt 5 på andra. Så svullnad och det där det som kallas hälsporre eller plantar fasciit. Så jag är på rätt väg redan och fick nu några saker att göra hemma och då brukar det ha gått över inom tre månader.

Båda fick grönt ljus för skidresa iaf!