Efter att ha intagit en gratismåltid på IKEA (som vi gjort oss förtjänta av genom att köpa tillräckligt många garderober under sovrumshelgen, se separat post) såg vi Jan Johansen irra omkring bland maträtterna. Maten var god – tack IKEA.

Idag på lunchen gick vi som vanligt till ringens sushiställe (numera vet innehavarna vad vi vill ha…). På väg uppför trappan stannar Fredrik och hälsar på en kille med en liten son. Jag och Anna inser snabbt att det är Jonas Karlsson och Fredrik får förklara. “Vi har bott grannar…”. Alltså nästan en Lassie oxå 😀

Kliver av t-banan i Skarpnäck och babblar på för fullt, går upp för första trappan och någonstans på väg mot rulltrappan upphör samtalet och båda stirrar en bit framför oss på en person som vi känner igen. Funderar lite och inser sen att hon är en av inredarna i Roomservice.

Tyvärr såg vi inte var hon tog vägen annars hade vi ju kunnat be om lite tips inför köksrenovering, eller hallrenovering 🙂

Fredag-lördag var vi på konferens. Då vi behövde lite peppning så var den hemlige talaren en norrman vid namn Atle Johansen. Otroligt bra var han. Tror alla som lyssnade blev peppade faktiskt och kommar att då och då sträcka upp armarna i luften och vråla, “YEEEEEEEEEEEES, jag är en vardagshjälte!!”. På middagen hamnade han brevid mig och det var ett riktigt givande samtal om alla dessa möjliga och omöjliga relationer i livet. Vettig kille – och såklart gött att höra lite norska 🙂

Före vi ens hunnit ur bilen på Hemköps parkering ser vi henne: kändisarnas kändis Anna Book. Inte nog med det, inne i affären ser vi henne ett flertal gånger. Bl a hör vi i fruktavdelningen hennes reaktion när väninnan troligen berättar att hon ska ett barn till, men bäst är nog vid kassan då chipspåsen måste hanteras med viss försiktighet eftersom den redan har öppnats…

Vi har varit i Länna och inhandlat en taklampa och bestämt oss för att ta lite småvägar tillbaka. Radion är på och vädret är fint.

– “STORKEN!”, skriker Susanne plötsligt rakt in i örat på mig. Jag vänder mig lite yrvaket åt höger för att se vad hon menar, och ser mycket riktigt någon sorts stor fågel som står helt blickstilla nere på ett fält. Först tror jag att det är någon känd staty, eftersom det verkar som Susanne känner till den, men ser också i ögonvrån hur det står en massa grönklädda nördar med kamerorna i högsta hugg vid vägkanten.

Tydligen har de pratat om en stork på radion som slagit ner någonstans i södra Stockholm, vilket tydligen inte är så vanligt, och Susanne har snappat upp det och dessutom kopplat ihop det med folkmassan vid vägen. Själv har jag inte ens hört vad de talat om på radion, utan suttit och funderat på hur god köttfärssåsen ska bli som jag ska tillaga när vi kommer hem. Den blev jättegod.

Jag hade precis gått av tåget efter en resa från Linköping 25/5 då jag registrerade Göran Lambertz i folkvimlet. Jag kände genast igen honom, men kunde inte för mitt liv komma på vad han hette, eller i vilket sammanhang jag sett honom. Inte förrän jag såg hans bild i DN 14/6. Man kan ju diskutera om han är “känd” om jag inte kom på vem det var, så gör gärna det!

Mitt i lunchrusningen i ringens centrum siktade vi Thabo Motsieloa ståendes i kö till Thaistället för att köpa mat. För närvarande aktuell som programledare för Cold Case Sverige, men har tidigare förekommit som programledare och debattledare och är tydligen också en hejare på kung-fu.

Lars Ohly dök helt oväntat upp framför oss när vi gick in i Ringen i Skanstull för att äta lunch. Jag sneddade in strax bakom för att bekräfta att det var han och är tämligen säker på min sak. Vi åt lunch på sushi-stället där, och det gjorde tydligen han också, för vi såg honom sitta och knapra på en bit fisk när vi gick därifrån.

När jag stod och väntade på tunnelbanan i Skanstull gick Stig Fredriksson förbi med raska steg bärandes på portfölj och tidning. Åtminstone tror jag att det var han, för jag såg honom bara lite snett bakifrån, och han pinnade på ganska snabbt. Jag tror iallafall att han heter Stig Fredriksson – han är reporter på SVT och brukar ha magasinsprogram och liknande. Om det inte var han, så var det ändå väldigt likt…