Ikväll när jag fixade med tvätten fick jag en dipp. Tänkte av någon anledning lite extra på mamma och grät en sväng. Pratade lite med barnen om det när jag läst kvällens Harry.

Berättade att kärlek och närhet är något av det viktigaste som finns (nämde att man sett på spädbarn som inte fick närhet att de inte mådde bra till exempel). Så frågade jag om de hade tänkt på hur många som älskade dem. Joel började fundera och nämnde ett gäng. När han var klar tog Simon till orda.

– Tolv stycken är det som älskar mig, säger Simon bestämt och börjar radda upp dem.

Han radar upp alla kompisarna på förskolan, plus personalen och några till. Sen börjar jag påminna honom om personer han glömt ta med i sin lista. Vet inte hur många vi landade på till slut för dem båda men det är ett gäng. Vilken härlig känsla!

Ikväll när vi läst ut Demoner i Stadhuset så frågade jag barnen vad de gillar bäst, den här typen av böcker eller Harry.

Joel (7 år) svarade den här och Simon (5,5 år) svarade Harry. Jag föreslog att vi kunde läsa lite andra böcker istället för Harry oxå.

– Ja när vi har läst all böcker om Harry Potter kan vi göra det, sa Joel

Och jag kan förstå hans sätt att resonera faktiskt. Harry-böckerna är ju en helt annan grej, en egen värld och så otroligt mycket mer text och detaljer.

När elevrådet slutade för läsåret förra juni så fick alla varsin biobiljett. Vi hittade den härom dagen och jag kom på att vi borde kolla datum på den så att den inte gått ut. Var i maj så det var lugnt.

Så nån dag senare så kollade jag vilka som kommit på Joels kalas och råkade se (ja, vi har ett dokument i molnet som vi skrivit upp det mesta relaterat till hans födelsedag) att han ju fick presentkort från mig på att göra fotobok ihop och på fisketurer från John.

– Mamma, har de oxå ett slutdatum, frågar Joel lite orolig.
– Nä, det har de verkligen inte, säger jag.
– Men, varför har bion det? undrar Joel.

Förklarade skillnaden så gott jag kunde.

Vi pratar mycket om svärord här hemma och har en svärburk. Barnen vet självklart vilka man inte får säga och det är inte de som använder dem mest utan vi vuxna som ständigt och jämt får höra. “Svärburken!”

Senaste tiden har Joel börjat säga “Herre gud” om saker och ting. Låter rätt roligt så jag har inte sagt att han inte ska.

I Turkiet så bläddrade barnen i legotidningar och önskade sig typ det mesta. Jag sa att man kanske inte bara kan få lego och framför allt att man inte får allt man önskar sig.

Simon ville åka till BR leksaker redan i måndags när vi kom hem. Jag frågade om han hade några pengar, men det var det lite svårare med. Han tyckte jag kunde betala. Jag tyckte han kunde vänta till jul 🙂

Ikväll när jag skulle kolla om Joel somnat så låg han vaken.

– Mamma, varför kan man inte bara få lego? frågar Joel
– Öh, tja det kan man väl men det kanske finns några som vill ge dig något annat än lego, som de tror att du skulle tycka var roligt, svarar jag.
– Jaha, svarar Joel lite fundersamt.
– Du kan ju börja fundera på vad du vill ge mig, pappa och Simon i julklapp, kontrar jag med för att få lite annat fokus.
– Ja, och tomten! säger Joel och ska precis börja spåna på saker han ska ge tomten.
– Mmm… fast det kanske är mindre viktigt med tomten och lite viktigare med nära och kära säger jag (fortfarande lite stött över att varken Joel eller Simon gav mig något på födelsedagen, inte ens en teckning eller så).

Vi verkar ha lite att jobba på fram till jul.

Idag snackade Joel med två män 60+. Han sträckte fram och visade sina händer.

– Nämen, har du nagellack? säger herre ett.
– Ja, visst är det fint, säger Joel.
– Men det är ju tjejer som har nagellack, säger herre två och herre ett instämmer.
– Va? säger Joel.
– Joel, när de här männen växte upp var det lite andra tider och alla kunde inte riktigt göra som de ville, säger jag och lägger mig i.
– Med nagellack blir man ju inte macho säger herre ett.
– Jaha, säger Joel och springer iväg.

Känns väldigt skönt att man oftare och oftare får göra som man vill och slipper bunta ihop folk och helt enkelt ge barnen mer än två möljigheter.

– Är du glad nu mamma, säger Joel när han knallar in i vårt rum vid 7-tiden imorse.

Jag fattar inte riktigt men säger att jo det är jag väl.

– Ja, du har ju fått sova 10 timmar! Jag har räknat på klockan, säger Joel glatt.

Då minns jag diskussionen igår kväll när jag läst för dem. Att jag önskar sovmorgon, att jag alltid väcks så tidigt.

Om det är en slump eller inte, men inget av barnen har kommit över i vår säng under natten och jag har inte heller vaknat vid fyra-tiden, utan istället vid sex-tiden.

Sen gick jag ju inte och la mig vid 9 när barnen somnade utan 2 timmar senare, men 7 timmar ostörd sömn är definitivt något som gör mig glad.

Trots förkylningen så har jag lite energi att fixa inne.

Ikväll är John ute med jobbet och jag låg och läste för barnen. En förkylning på gång och ganska så trött.

– Du låter trött, säger Joel.

Inser när han säger det att jag börjat sluddra, sådär som jag gör när jag är för trött och på väg att somna.

Tackade för att han varnat mig och orkade sen läsa ut boken. Låg kvar en stund med dem och vips hade en halvtimme gått.

Ikväll när vi skulle läsa så utspelade sig följande.

– Mamma, om du dör så kommer jag döda mig själv, säger Joel.
– Men va, nä det ska du väl ändå inte. Tänk om du har egna barn då, om du är pappa? säger jag.
– Jo, utan dig kan jag inte leva, säger Joel dramatiskt.
– Då skulle jag ta hand om dina barn, säger Simon.
– Vet du, Joel vi kan ju bo ihop när vi blir stora, säger Simon glatt.
– JA, vilken bra idé, säger Joel.

Sen pratar vi lite om det och kommer fram till att jag och John kan bo i ett hus på tomten och passa barn och trädgård och sånt.

Spelfri vecka är just vad det låter så det är inga förbud för skärmar i allmänhet. Idag ville Joel kolla lite på hiko.se inför julen och undrade efter en stund om man kunde rita på datorn. Jag öppnade paint och berättade lite hur det funkade med att ångra (ctrl+z) och nytt (ctrl+n – eller menyn).

Efter ett tag ville han skriva ut så jag visade även det.

Sen skrev han ut och delade ut små konstverk hit och dit. Efter ett tag frågade jag om inte pappret var slut snart.

En stund senare kom Joel ner igen.

– Mamma, du behöver inte oroa dig för att pappret ska ta slut längre, berättar Joel.
– Jaså, har du fyllt på, frågar jag?
– Jepp, säger Joel stolt.
– Visste du hur man gjorde alltså? undrar John.
– Nä, men jag provade lite och hittade till slut och fyllde på, säger Joel.

Jaha, där ser man. Skön inställning!