Äntligen fick vi tummen ur! Vi fick visserligen inte med oss Joel men iaf Simon. Senaste veckan har vi varje kväll vid halv 9-ish satt oss tillrätta i soffan och kollat ett avsnitt. Sen har jag och Simon sovit nere efter att ha läst en stund.

Vi gillade den alla tre.

Miljöerna, dialogen och insikterna man får. Hur det är att växa upp i en otrygg miljö och vilka effekter det kan få.

Vilken mansdominerad värld schack måste ha varit (vet att den inte bygger på en sann historia men iaf).

Hade gärna sett mer men den tog ju samtidigt slut så oklart vad en fortsättning skulle handla om.

Nu har vi betat av alla terminatorfilmerna. Tror att jag själv bara sett 1 och 2 innan men minns ärligt talat inte.

Började med första i december och i mars fortsatte vi med andra och tredje. Fjärde vet jag inte när vi såg, kanske juni för att nu i juli se femte och sjätte.

Roligt att se dem tillsammans för alltid är det någon som minns bättre, förstår bättre etc.

Som sagt så kräktes Joel igår. Han kräktes sista vändan strax efter lunch har jag för mig. Var själv rätt hängig men det blev bättre under dagen.

Man blir ju alltid lite nojig när någon i ens närhet kräks så vi har nog alla känt efter lite extra. Idag har Joel varit som vanligt (lite tröttare och mindre aptit) men stannar hemma från skolan imorgon för att ha 48 timmar mellan kräkning och skola.

Jag och barnen har sovit i vardagsrummet (även Raffe som sällan sover långt bort från mig) och med madrasserna där har det varit gött att slöa lite extra.

Vi har även passat på att se 8 (eller 9?) avsnitt av säsong 3 för Legends of tomorrow. Såg klart sista avsnittet före kvällis. Bra säsong! Får se vad det blir nu.

När jag såg nya Anne så blev jag väldigt sugen på att se den gamla, den som jag såg när jag växte upp. Så jag köpte den (en holländsk variant via amazon då den är helt slut i Sverige) och har nu i princip sett allt i ett sträck. Typ.

Minns det som så mycket mer. Den nya serien går djupare inser jag nu när jag sett båda. Jag gissar att min fantasi fyllde i en hel del så det kändes som mer – precis som med böcker.

Jag tror dock inte att jag någonsin såg den sista “filmen”, den om första världskriget. Eller så var jag äldre då och det satte inte lika mycket minnen.

Men kärleken till serien består. Jag har fånlett, gråtit, skrattat och drömt mig bort till Kanadas vidder. Gillar hur det så tydligt framgår att livet sällan är enkelt, valen vi gör, känslorna vi har.

Började läsa boken men jag tror jag skippar det, är nöjd med att ha sett serierna och hoppas att det blir nya avsnitt av nya Anne.

Jag älskade serien som gick när jag växte upp. Såg för något år sen att den fanns på dvd men fick inte tummen ur. I vintras tänkte jag slå till bara för att upptäcka att den var slut. Googlade och såg att den spelats in på nytt och i helgen släpptes de sju avsnitten på Netflix.

Nu har jag klämt alla avsnitten i den nya. Jag saknar “riktiga” Anne och vill fortfarande se den gamla serien.

Samtidigt tycker jag väldigt mycket om den här. Den är vacker, sorglig, kommer nära och det finns ett lugn i den som jag saknar i annan tv jag kollar på.

Det gör ont att se, tårarna trillar och ibland vill man ta skämskudden när Anne inte vet vad som passar sig. Samtidigt är det fantastiskt att se minspel och känslor.

Kanske ska jag även leta fram boken?

Vi gillar troll. Vi gillar den här boken.

Gillar att den är i serieformat. Gillar bilderna, historien, texterna. Det mesta helt enkelt.

Det är en ganska udda historia, lite som en gammal saga. Fast i nytappning.

Älskar att barnböcker är kortare och så himla olika att man får så många olika intryck. Den här är en sån bok som inte är som alla andra.