Äntligen fick vi tummen ur! Vi fick visserligen inte med oss Joel men iaf Simon. Senaste veckan har vi varje kväll vid halv 9-ish satt oss tillrätta i soffan och kollat ett avsnitt. Sen har jag och Simon sovit nere efter att ha läst en stund.

Vi gillade den alla tre.

Miljöerna, dialogen och insikterna man får. Hur det är att växa upp i en otrygg miljö och vilka effekter det kan få.

Vilken mansdominerad värld schack måste ha varit (vet att den inte bygger på en sann historia men iaf).

Hade gärna sett mer men den tog ju samtidigt slut så oklart vad en fortsättning skulle handla om.

Kollade på säsong ett förra februari, och då hade jag läst 3 böcker i serien. Nu har jag läst alla 8 och i fredags släpptes säsong 2. Eftersom John varit i Kvibille och firat farmor som fyllde 80 år så passade jag på att mer eller mindre sträckkolla från fredag eftermiddag till lördag eftermiddag. Pausade för att gå med Raffe och fixa mat. Plus läs med Simon och även sova.

Kanske kan tycka att det drog ut på det lite väl men uppskattade verkligen säsong 2.

Älskar att Daphne från säsong 1 får en så pass stor roll här ändå, och att man väver in hela syskonskaran mycket mer här än i böckerna.

Det är tydligen klart med både säsong 3 och 4 och de som gör den vill gärna göra alla 8 syskonen/böckerna. Låter väldigt lovande tycker jag.

Helt plötsligt pratade alla om det. Squid game.

Netflix hade 16+ på den. Folk pratade om hur våldsam och otäck den var.

Vi pratade om det hemma. Alla i barnens kretsar (vänner och influensers) pratade om serien.

Så vi bestämde oss för att kolla. Ihop.

Idag såg vi sista avsnittet och jag är inte imponerad. Förstår inte hur den kan ha blivit Netflix mest strömmade.

Mina nerver pallar inte såna här saker. Otroligt grafisk har den varit så jag och Simon som är lite känsliga har tittat på varandra en hel del scener.

Igår vaknade jag aningens för tidigt och hade svårt att somna om. Slog mig att jag sett att säsong tre av Anne på Grönkulla dykt upp på Netflix. Så jag gick ner och slog till med två avsnitt på raken. Fem minuter senare dök John upp och vi käkade frukost. Sved lite när jag såg vilken fantastiskt fin morgonhimmel vi missade, men det var åtminstone klart när vi en stund senare gick ut med Raffe.

Lekte på både gräsmattan och höga gräset. Älskar att se Raffe springa runt och leka. Vi strosade runt lite, såg några hackspettar och anade att rådjuren varit där.

Kom på att vi borde väcka barnen och testade broadcastfunktionen på Google Home (visade sig att den hade funkat sen när vi kom hem).

Väl hemma så käkade barnen frukost och vi andra fyllde på lite. Sen drog jag och barnen till crossfitboxen – nu är nämligen även Simon medlem.

Medans John stekte pannkakor fixade jag och Simon i hans rum. John hade byggt ihop nya skrivbordet när vi var och tränade. Vi rensade två stora högar med böcker/tidningar/papper. Fick skrivbordet på plats (och bort med det andra) och alla kablar på rätt ställen så Simon kunde inviga platsen.

När vi mumsat i oss goda pannkakor stack jag och John på en runda i solen med Raffe ner till Flaten. Härligt!

Sen stoppade jag ner mig själv i ett varmt bad. Slumrade en stund och när jag var färdigbadad så fikade vi före vi tog tag i det sista i Simons rum. Då fick Raffe leka med lite marsvin 🙂

Fixade lite med ekonomi och John lagade spaghetti och köttfärssås som vi intog med massa tända ljus på bordet. En kvällsrunda med Raffe, förbi brevlådan för att få iväg paketen utan (mer) dröjsmål från vår sida.

Vi käkade kvällsmat, jag testade att koka vaktelägg – gott! Sen bäddade vi alla i vardagsrummet och efter lite läsning var det dags att knoppa in.

Läste boken för snart tre år sen (hade gissat på 1,5 år…) och minns att jag tänkte att den skulle göra sig bra som film. Nu när jag sett serien kan jag intyga att den gör det.

Trots att jag läst boken fångas jag återigen av Majas öde. Upplägget i serien är ungefär som i boken med sex avsnitt; Maja, Förhöret, Begravningen, Rekonstruktionen, Rättegången och Vittnena.

Får rysningar av hur föräldrar bara kan missa saker på det sättet och jag gör mentala noteringar om att alltid vara nära och nyfiken på vad barnen pysslar med.

Oerhört skickligt gjord. Lågt tempo som verkligen kryper in under huden på något sätt. Visar hur det förmodligen går till i vissa kretsar med fester och droger.

Allt är inte vad det verkar, vilken roll har media, vänner? Frågorna är många och det är egentligen en hel del som utelämnas i detta men man bygger ändå sin bild. Starkt!

Läste något rykte om fler säsonger och jag vet inte. Visst vore det kul att se vad som hände sen, men egentligen är det ju slut nu. Eller?

I somras kollade vi på hjältefilmer och gick sen över på serier. Serier är så mycket enklare att se då de är kortare. Vi hinner oftast minst ett varje dag. På helgerna kan det bli fler.

Vi började med The Flash som då fanns i tre säsonger på Netflix.

Väldigt underhållande handling. Många diskussioner kring vad, hur och varför och mycket klurande på vad som egentligen hände med tiden.

I oktober tog tredje säsongen slut och vi funderade på The Arrow men den har 16-årsgräns (och verkar rätt våldsam och mörk) så vi valde istället Supergirl.

Den fanns på HBO Nordic och i januari kom vi ikapp i fjärde säsongen. Vi var lite skeptiska i början då den kändes fånig. Dock tog den sig snabbt och det var bra handling och underhållande dialog.

Vi funderade på vad vi skulle kolla på och valde Legends of tomorrow som finns i fyra säsonger, där vi nyss sett klart andra. Den här har underbara karaktärer och dialogen är mycket underhållande. Storyn är klurigare än supergirl men kanske inte som the flash.

Även denna finns på Netflix och nu visar det sig att fjärde säsongen av The Flash dykt upp (som vi börjat titta på).

Jag älskade serien som gick när jag växte upp. Såg för något år sen att den fanns på dvd men fick inte tummen ur. I vintras tänkte jag slå till bara för att upptäcka att den var slut. Googlade och såg att den spelats in på nytt och i helgen släpptes de sju avsnitten på Netflix.

Nu har jag klämt alla avsnitten i den nya. Jag saknar “riktiga” Anne och vill fortfarande se den gamla serien.

Samtidigt tycker jag väldigt mycket om den här. Den är vacker, sorglig, kommer nära och det finns ett lugn i den som jag saknar i annan tv jag kollar på.

Det gör ont att se, tårarna trillar och ibland vill man ta skämskudden när Anne inte vet vad som passar sig. Samtidigt är det fantastiskt att se minspel och känslor.

Kanske ska jag även leta fram boken?