Idag skulle mamma ha fyllt 89 år. Det är i höst 8 år sen hon dog så tiden har verkligen gått.

I år är andra året sorgen och tankarna är dubbla eftersom mammas vän Agneta gick bort maj 2020 och de hade samma födelsedag.

Fint att ha alla minnen dock.

Fyra år har nu passerat sen jag fick det där samtalet. Tiden tickar på och hon finns där inom mig. Sorgen är oftast fint parkerad och det är bara ibland jag blir lite sorgsen. Tex när en kollega som inte alltid tänker pratade över sin sorg över att snart förlora sin mormor.

Snart.

Mormor.

Jag vet att det är olika för alla, och att alla har sin egen resa att göra, men där satt jag. Som inte har någon äldre kvar i familjen. Och personen frågade inte ens utan var helt uppslukad av sig själv.

Jag har haft tre personer i ledet bakåt, pappa (dog när jag var 6 år), mormor (dog när jag var 23 år) och så mamma som dog när jag var 40 år.

Så tänker jag att det är därför människor som står mig nära betyder så mycket för mig. De är viktiga och svåra att släppa (snackar inte släkt nu). Familjen är superviktig för mig. Barnen är till exempel hur viktiga som helst och jag vill verkligen vara med dem. Lärde mig en del av mamma som var väldigt närvarande och delaktig på många sätt.

Tre år sen. Det är konstigt hur tiden är. Tre år har gått sen mamma dog. Imorgon är det tre år sen jag fick det där samtalet.

Tre år.

En del saker har hänt, men mycket är samma. Vi har varit på en resa och då kändes det lite tomt att inte ha mamma att höra av mig till. Simon har slutat på förskolan och börjat i skolan. De har båda knäckt läskoden på riktigt (mamma sa nej till godis när vi handlade när jag var liten, men aldrig till pixiböcker så min samling såna är tämligen stor – hon förstod vikten av att kunna läsa).

John har bytt jobb, men inte jag.

Vi har målat huset och vi har gjort om en del inne.

Vi har samma bil, vi har lite nya cyklar, vi har en del ny teknik.

Men jag hör fortfarande hennes röst inom mig rätt ofta. Funderar på vad hon skulle säga om olika saker. Det sköna är att hon är i sin bästa ålder i de där diskussionerna, före det blev så tufft att leva.

Har en del lådor och grejer som jag inte orkat ta tag i ännu och när vi öppnar någon sådan och barnen är med så säger de “det luktar mormor”. Känner igen lukten och det är nog tyvärr mestadels röklukt. Det väcker iaf en hel del minnen hos mig, och tydligen även hos barnen.

Det närmar sig det där datumet som numera är förknippat med lite tårar. Det där samtalet som kom, som var väntat men ändå fruktat på något sätt.

Och idag för två år sen sa vi hej då till mamma för sista gången. Jag tänkte ju alltid det, varje gång vi sa hej då de sista åren, att det kunde vara sista gången. Just den här gången var det som att barnen oxå kände så och så hej då lite extra många gånger. Sen gick det två veckor.

Jag är så väldigt glad att vi prioriterade att åka dit, och fick ett fint avslut även om vi inte visste det då.

Sorgen och saknaden kommer mer sällan men den kommer ibland.

Andra födelsedagen som mamma inte lever. Det känns. Det känns helt klart mindre än förra året men det känns.

En av mammas “ljusstöpartanter” som jag kallade dem ringde och grattade. Supergulligt! Det värmer att bli ihågkommen. Det är bra att komma ihåg åt andra hållet oxå.

Gillar Petra Krantz LIndgren och idag publicerade hon en bloggpost som träffade klockrent i mitt hjärta. Hon har oxå förlorat sin mamma nyligen och pratade med sin dotter om det här med sorg.

Om att man inte är ledsen hela tiden utan så händer någon liten grej som man blir lite ledsen för, och vips så är all den andra sorgen där och man är oförklarligt ledsen.

Läs läs läs!!