När jag köpte Springcykeln igår så var det inte så planerat utan jag kom på det när jag var klar med mina andra grejer. Såg ett lila exemplar stå bland övriga cyklar och frågade om det fanns fler. Jag tänkte givetvis fler modeller.

– “Ja visst, kom med här. Är det till en kille eller tjej?” undrar säljaren.
– “Öh, en kille svarar jag” och funderar på om de så tidigt har olika modeller för killar och tjejer.
–  “Aj då, jag tror nämligen att killfärgen är slut” säger säljaren och då trillar slanten ner hos mig. Inte olika modeller, utan olika färger – givetvis rosa (inte lila som jag tyckte) och blå.

Säger att det inte spelar någon roll, men sen fanns det visst en blå kvar så det blev killfärgen jag valde till slut.

Joel springer omkring med sin cykel

Igår, när Sue var på Länna sport för att köpa cykelhjälm, hittade hon även en perfekt springcykel. Efter en kort diskussion följde den med hem.

Först tänkte vi vänta med att ge den till Joel till någon dag vi hade mycket tid att använda den, men den planen höll i ca 1 minut, sen fick han den.

Efter snabb montering fick Joel följa med att lämna återvinning. Springcykeln går än så länge väldigt långsamt, så det blir inga långa turer. Idag tog Joel den även till dagis och den kommer givetvis vara med när jag hämtar.

Hillevis sjätte bok och den andra som inte har humorn i centrum. Åh vad jag lider med tonåringen i boken, tänk om man kunde hjälpa, eller tänk om någon annan hade hjälpt istället för att blunda. Är det verkligen så att de flesta blundar? Får mig att fundera på hur jag själv skulle agera (gillar böcker som får mig att fundera på sånt).

Förra boken handlade om barndomen, nu är det tonåren som står i fokus. Här bjuder Hillevi in oss till sitt mörka hål. Hon skriver väldigt öppet om matmissbruk (och annat som hör hennes tonårsliv till) och det känns nästan som att man läser någons dagbok, så nära får man komma. Ibland vill man blunda och inte veta.

Precis som förra boken berör den på djupet, även om det blir på ett annat sätt när det är en tonåring och inte ett barn. Intressant skillnad faktiskt.

Det känns skönt att veta att hon lyckats ta sig ur den onda spiralen för jag följer givetvis hennes blogg och blir varm inombords när hennes kärlek till barn och make lyser upp de privata posterna.  Jag hoppas det kommer fler böcker, oavsett tema, för jag kommer läsa allt hon skriver!

Min kropp blir sakta bättre och bättre och skam vore väl annat när jag regelbundet tränar, går hos kiropraktor, naprapat och massör.

Varje yrkesgrupp har sina fördelar på något sätt. Igår var jag hos min massör Cia och återigen lyckades hon klura fram en passande behandling. Hon, med flera, har kollat rörligheten på höftböjaren och den har varit bra. Nu fick jag dock lägga mig på rygg så kände hon i magen efter muskeln och göta petter så spänd den var. Hon tryckte ett tag och det släppte. När hon sen kände på min rygg så hade det släppt där oxå. Magiskt.

När jag gick därifrån så kändes det annorlunda och givetvis bättre, fast väldigt svårt att säga exakt vad som var bättre. I natt kunde jag dessutom sova på mage utan att få ont i ryggen, och idag kunde jag ta i på ett effektivare sätt när jag cyklade.

Underbart!

När jag var på rea i vintras så hittade jag ett grodfiskespel som jag köpte. Joel tycker det är hur kul som helst. Nu har även Simon börjat intressera sig för det, med vår tillåtelse eftersom han inte längre stoppar ALLT i munnen (grodornas ögon är annars en potentiell sätta-i-halsen-fara).

I samma veva som jag var på rean hittade jag en sajt (likasom.com – numera nedlagd) som hade rea. Bland annat så beställde jag ett litet durkslag. Joel nappade åt sig det direkt och sen dess ska man alltid lägga de uppfiskade grodorna i durkslaget. Något Simon verkar ha förstått.

Ända sen Joel hittade flöjten så har det lekts med den. Ibland genom att blåsa i den men oftast röra kärl eller packa den i lådor.

Simon har viftat med den och vi har försökt visa hur man blåser i den, men det var först idag som han lyckades få ljud i den. Kanske lärde han sig blåsa när vi blåste såpbubblor häromdagen.

När han väl lyckats en gång ville han inte sluta blåsa. Joel var inte lika nöjd:

Sluta blåsa Simon. Ont i mina öron.

Joel packar ofta väska eller vagn med saker och säger hej då, vinkar och går iväg en sväng i huset.

Idag satt Simon i sin stol och åt mellis när Joel säger hej då och vinkar. Snacka om att jag blev mycket förvånad när jag hör Simon säga “Hä da” och så sitter han och viftar med armen. Flera gånger dessutom så det var inte en engångsföreteelse. Dock vägrade han upprepa när John kom hem från sin cykeltur.

Igår stod städning på schemat vilket grabbarna hörde mig nämna. Joel var inte sen att hämta dammsugare. Utan själva maskinen dock, vilket han kompenserade med egna ljudeffekter. Simon röjde duplo.

Ja, då har jag lärt mig idag att vissa saker ska man lämna till märkesfirman och andra kan man ta lokalt. Motorlampan började ju lysa igen med samma felkod, trots byte av kamaxeldrevet. Vi tycker Toyota har informerat dåligt eftersom de när bytet väl var gjort (och lampan tänts igen) talade om för vår servicekille att det ibland var databoxen som strulade.

Idag  ringde jag motormännen för att höra hur vi kan agera.

Eftersom vi lämnade till en lokal kille, med tydligt uppdrag om vad han skulle göra så kan vi inte säga så mycket mer till honom. Han gjorde det han skulle – bytte kamaxeldrevet.

Hade vi däremot lämnat till Toyota så hade vi kunnat vägra betala fakturan på byte av kamaxeldrev eftersom de gjort något som inte behövdes.

Nu kan Toyota alltid hävda att bytet inte är fackmannamässigt gjort och således hävda att ett byte fortfarande löser problemet.

Tur att det bara rör sig om pengar.  Historien lär gå vidare och de hittade förresten ingen läckage av olja.

Vi har bredband från Com Hem och för ett tag sen såg jag att vi borde kunna sänka månadsavgiften, men jag fattade inte hur man gjorde via nätet . Idag fick jag tummen ur och ringde till dem. De har ju fått massa kritik för sin kundtjänst och nu hade de infört en röst som ställde frågor som man fick svara på för att de skulle kunna lotsa mig till rätt del av sin kundtjänst.

Först fick man själv beskriva sitt ärende vilket kändes väldigt krystat när man vet att det är en dator som tolkar det man säger. Det märktes oxå på följdfrågorna att de gick på nyckelord. Det var lite svårt att svara på frågorna för det passade inte riktigt. Fick en fråga om det gällde abonnemang och den svarade jag ja på. Kom till en person och beskrev mitt ärende. Fel ställe så jag blev direkt vidarekopplad till ett annat där jag fick hjälp.

Tror kvinnan var rätt ny på det för minst tre gånger frågade hon om det var något mer hon kunde hjälpa till med när vi höll på och avslutade samtalet. Tredje gången blev det nästan lite pinsamt att säga att “Nä, vi är nöjda”.