Redan när Joel låg i magen sjöng vi en del (sådär som man gör med första barnet i magen). Sen har vi fortsatt. När Simon låg i magen tror jag vi var inne i en period då vi varje kväll sjöng Joel till sömns. Sen har det varit så till och från.

Senaste halvåret har jag använt olika sångböcker och sjungit för barnen på kvällarna. Trots all sång hemma och det faktum att de sjunger mycket på förskolan så har barnen inte sjungit så mycket. Visst har de spelat lite gitarr och sjungit Bockarna Bruse, men då har det snabbt blivit egenpåhittat och mer heavy-inspirerat.

Men årets luciafirande på dagis verkar ha startat något för helt plötsligt sjunger båda barnen. Massor!

Vi är mycket imponerad över hur pass väl de båda kommer ihåg texter och är hyfsat tonsäkra. Samtidigt intressant att höra hur de ibland bara härmat orden för då är uttalet lite si och så, men ibland faktiskt förstått och glömt det rätta ordet men använder en synonym. Språkutveckling är sååå coolt!

Mer sång till folket!

Idag när jag stod och lagade lunch till barnen började de överträffa varann i hur hungriga de var. Simon var hungrig som en varg, Joel som ett valstim, Simon som en val-haj och till slut sa Joel:

– Jag är hungrig som en haj, som är så hungrig så att den kan äta upp sig själv.

Jag frågade lite klurigt:

– Om en haj skulle äta upp sig själv, vad skulle det då bli kvar?

Joel svarade blixtsnabbt:

– En eftermiddag!

😯

Under senaste året har det varit några tillfällen som mysbamse har varit omöjlig att hitta vid läggning. Max har han varit borta två nätter före vi har hittat honom någonstans i huset.

Helgen före jul försvann han på nytt och har varit helt omöjlig att hitta. Vi gissar att han ligger på något fiffigt ställe men bara att vi inte lyckats lokalisera det stället än. Eller så har han råkat följa med sopor eller återvinning ut…

Det intressanta är att Joel den här gången knappt har kommenterat det. En tidig morgon ville han ha honom men annars inte ett ljud. Vi håller låg profil och ser vad som händer.

I mitt kuvert som hängde vid sängen härom kvällen fanns det ett rött fint papper med rutmönster på. John trodde det var en bokhylla.

Jag frågade Joel morgonen efter (och sa såklart att jag blivit jätteglad) och han berättade att det var “Dagens bästa” som jag kunde ha vid sängen.

Han har tidigare gjort en som vi har i hobbyrummet, och tydligen har han även gjort en till pedagogerna på förskolan.

Våra läggningar är inte alltid helt enkla ska sägas. Förutom igår, juldagen, då barnen i två dagar haft fullt upp och inte sovit varken på dagen eller kvällen. Då somnade de före 19:00. Galet mycket tid hade ju vi vuxna sen.

Idag när jag läst och sjungit lite tog mitt tålamod slut så det blev cd-skiva istället. Barnen plockade fram gitarrer och var allt annat än lugna och stilla. Morrade lite inombords. Var och sa till dem några gånger när det gick till överdrift.

Satte mig och sydde i hobbyrummet. Mamma fick nämligen lite kläder i julklapp, ofärdiga kläder eftersom hon fick välja tyger själv. Varma byxor hade högst prio.

“Jag såg mamma kyssa tomten” drar igång och till min förvåning så hör jag hur Joel ligger och sjunger med. När sången är slut hör man Simon som utropar “Bra Joel!”.

Från att aldrig ha sjungit så sjunger de hela tiden nu och jag bara smälter.

I övre hallen har vi haft en pocketbokhylla som är översvämmad med böcker. Sue kom på idén att sätta upp en 15 cm djup hylla längs hela väggen precis under takt. Enligt våra beräkningar skulle vi lätt kunna fylla de 12 hyllmeter vi skulle få.

På Bauhaus har de ganska billiga 2,5 meters hyllplan, tyvärr inte 15 cm breda, men jag köpte ett gäng 30 cm som sen sågades på längden. Själva uppsättandet gick ganska smidigt och när hyllan var på plats färgsorterade Sue alla böckerna som nu omger hela hallen.

Jag hör Fredriks röst när jag läser. Hur han betonar på sitt eget sätt och sätter knorr på språket. Kan tänka mig att den här boken är kanon som ljudbok.

En samling noveller som alla är på temat här och nu, typ.

Jag satt på tunnelbanan när jag läste om 4-åringen som förlorar sin morfar, men skriven ur morfars perspektiv på deras relation. Ögonen fylldes av tårar över hans insikter och förmåga av att njuta först på äldre dar.

Fredrik lyckas gång på gång sätta fingret på många av de saker vi sysselsätter oss med i väntan på att livet faktiskt ska börja, det riktiga livet och inte det vi lever just nu.

Det börjar så bra varje gång men så fastnar skrattet lite i halsen när man inser det tragiska i just den novellen. Många av nutidens stressmoment tas upp på olika sätt och det är en nyttig tankeställare man får sig.

Enligt O har skrivit jättebra om boken.

Planen var att göra en hel del julgodis och vi gick ut med chokladtäckta cornflakes. En kväll i julveckan var Joel pigg och fick vara uppe så då passade vi på att göra kola.

Joel var mest intresserad när det gällde att hälla i saker. Sen är processen rätt trist eftersom det tar lång tid. Trots att varenda recept säger 10 minuter så tar det en timme för oss.

Kolan blev iaf väldigt god och sen blev det inget mer julgodis i år. Men det känns som att vi överlevde rätt bra ändå med tanke på chokladkartonger vi fått av diverse personer.

I julklapp fick jag ett Eye-Fi minneskort till kameran. Det är ett vanligt SD-kort, men med inbyggt WiFi, så att när man tar bilder laddas de upp automatiskt. Ganska cool idé tycker jag.

Eye-Fi passar tydligen inte alla kameror men det funkar med vår Canon Ixus 100 IS (dock inte vår systemkamera EOS 350D tyvärr).

Minneskortet kopplas först via USB till datorn och konfigureras med medföljande program. Här ställde jag in WiFi och angav vilken katalog bilderna skulle hamna i på datorn. Sen sattes kortet in i kameran och varefter bilderna tas dyker de upp på hårddisken – mycket smidigt. Jag kunde också ange om jag ville att bilderna skulle laddas upp online – till ett privat fotoalbum på nätet. Även koppling till en rad olika tjänster gick att ställa in, typ Facebook, Picasa, FTP etc.

Det går även att koppla till Android eller iOS. Man installerar en Eye-Fi app och kan då få bilderna automatiskt till telefonen, men det funkade också tvärtom, d v s man kan ladda upp bilderna från telefonen till sitt Eye-Fi konto (utan inblandning av Eye-Fi-kortet). Detta ställde jag genast in både på padda och telefon.

Onlinetjänsten har stöd för RSS, så det går att prenumera på nya bilder. Det går också att ställa in så att endast bilder som markeras som “protected” i kameran laddas upp om man inte vill ladda upp allt.

Jag kunde också ställa in flera WiFi nätverk, så den använder det som finns tillgängligt. Eftersom telefonen är en WiFi hotspot går det att publicera bilder automatiskt även utanför hemmet.

I förra veckan ringde dagis en dag och undrade om vi hade lust att hjälpa dem hämta en scen från en annan förskola i Skarpnäck. Självklart!

Så i onsdags jobbade jag hemifrån och då passade vi på. Jag hämtade upp en av personalen med bilen och så åkte vi till den andra förskolan. Scenen var rätt mycket tyngre än vi tänkt oss.

En personal där gick för att leta efter en pirra och under tiden testade vi att lyfta och det gick. Vi bar ut och det fanns ingen pirra så vi fortsatte bära. Den gick precis in i bilen utan att behöva fälla hela baksätet (och då ta loss Simons bilstol…).

Sen bar vi in den och ställde på plats. Blev kanon och underarmarna fick ett rejält träningspass kan jag lova. Nästan så det fortfarande känns faktiskt…