I måndags fick vi hembesök av BVC. Hon kom sent och Joel höll show så det blev lite splittrat.

Hon tyckte iaf att Simon var jättefin och att man rekommenderar morgon- och kvällsamning i två år. Jag sa att Joel slutat självmant efter 9 månader, 6 månader för dagamning vilket fick henne att undra vad han åt då och vi sa att han åt mat…

Sen passade jag på att säga att vi återigen använder amningsnapp och innan hon hann säga något sa jag att min gamla mvc-tant var amningsexpert och hade förklarat att nappen i sig väldigt sällan orsakar problem så som många tycks tro.

Trots detta kom hon ändå med några förmaningar som tex vikten av att sätta på den på rätt sätt.

Tänk vad man glömmer. Amning tror man ska vara så enkelt och naturligt, men oj vad man bedrar sig. Joel hade problem redan på bb med att få grepp så vi fick en amningsnapp vilket funkade superbra. För lillebror funkade det jättebra utan napp de första dagarna, tills igår. Förmodligen för att det blir svårare att få tag när mjölken rinner till och brösten förvandlas till bowlingklot (liknelsen gäller både storlek och hårdhet).

Vi kämpade på igår och inatt, jag och tätisen, men det blev rätt långdraget varje gång. Så imorse bestämde jag mig för att testa med amningsnapp igen.

Vilken skillnad, både jag och tätisen blev mycket nöjdare!

Ja, till slut så “lyckades” jag att bränna de amningsattiraljer som ska kokas dagligen. Det har varit nära många gånger men igår kväll så la jag dem i vattnet med plattan på högsta värmen och glömde sätta tajmern. Gick och satte mig i soffan och glodde på Idol. Joel började en dryg halvtimme senare gny lite och jag började fundera på var amningsnappen fanns.

Shit, den står ju på spisen och kokar!! John rusade ut och kom tillbaka med en rykande kastrull som snabbt förpassades till trädgården. Huset fick vädras ut lite för det luktar inte så gott med bränd silikon och är nog inte helt nyttigt heller.

Som tur är har jag hittills inte glömt andra saker på spisen utan det är just dessa – kanske för att jag i vanliga fall är hungrig då man håller på vid spisen och då glömmer man inte.

Som nybliven mamma är ett av orosmomenten barnets viktöktning. Även om jag tycker att han äter och verkar bli nöjd så är det klart att man oroar sig. Att de sen varnade extra för det om man använder amningsnapp (vilket vi gör) gjorde inte saken bättre. Så igår var det dax för besök hos Anette på BVC igen. Vid förra besöket för nästan två veckor sen vägde Joel 4920 g och när han nu lades på vågen var det inte utan att John frustade till när han såg att det stod 5795 g…

Ett av orosmomenten kan jag alltså ignorera numera!