Igår ropade jag och frågade om barnen var redo för kvällis. Fick till svar att det tittade på LasseMajas detektivbyrå på tv.

Jag frågade om det var spännande.

– Jättespännande, mamma. Det är ju riktiga människor! svarade Joel.

Lite senare när det var dax att sova svansade de runt mig som osaliga andar och pratade om mardrömsboken (som Monsterboken numera kallas – dock har de inte drömt några mardrömmar som de pratat om) och mumier – som de såg på LasseMaja. Dax att dra ner på det läskiga!

Nästan oavsett medium (tv, dator, padda, spel, tidning) så har barnen börjat säga vem de är.

Joel som ska bli tjuv när han blir stor (hmm…) vill ofta vara en bov medans Simon varierar lite mer.

Häromdagen hade Simon Joel ätit julbord i skolan och jag frågade vad som ingick.

– “Skinka, köttbullar, Karlssons frestelse… eller det var någon annans frestelse förresten. Ägg, potatis…”.

🙂

I höstas någon gång köpte jag en sån där stång man har i dörrposten så att man kan träna armstyrka. Vi hänger lite i den ibland – mycket skönt att sträcka ut ryggen i. Barnen älskar den såklart. Simon får vi lyfta upp men Joel kan klätta upp själv. Dock behöver han ha svettiga fötter för att få fäste.

Idag hittade jag en blöt wettextrasa på köksbänken och undrade vad den gjorde där. Joel sa bestämt att den skulle ligga där. Jag var envis och undrade varför. Tills slut fnissade han och visade.

Han förklarade att svett är ju vatten så då blöter han fötterna för att kunna klättra upp.

Trasan fick ligga kvar och jag garvar fortfarande när jag tänker på hur finurlig han är.

Idag vid middagsbordet.

– Vet ni var sagolandet ligger? frågar Joel.
– Hmm… nä det vet jag inte svarar jag och Simon instämmer.
– I böckerna! berättar Joel glatt.
– Men kan man gå in i böckerna då Joel, undrar Simon.

Sen fortsätter vi prata om det där en stund. Härligt med fantasi!!

Det märks att Joel börjar bli stor. Idag hade jag tänkt få massa pyntning klart men när läggningen började hade vi saker i hela sängen och jag bröt ihop lite. Suckade att det var så mycket som skulle fixas.

Barnen hjälpte till att röja så i ett huj var sängen röjd och Joel frågar vad det är jag ska göra när de somnat. Berättar att det tex är en adventskalender som ska fixas så att den finns för dem imorgon.

Joel tittar på mig.

– Mamma, det kan du göra imorgon ju, säger han.
– Men vill ni inte ha paket imorgon? undrar jag.
– Vi kan väl både fixa och öppna imorgon tänker jag, svarar Joel.

Kloka gubben. Med både röjningen och de kloka orden så fick jag lite ork och läste Bameses julalbum från 2011 för dem. Sen gick jag ner och gjorde klart kalendern 🙂

Jag fick äntligen tummen ur och bokade klipptid för någon vecka sen. Idag var det dax och vid fyra-tiden klev jag in och satte mig i stolen. Alexandra hette hon som klippte och det tog väl trekvart så steg jag ut som en ny människa.

Mycket skönt!

Åkte hem och hann glömma bort det hela på vägen så när jag klev in och John tittade lite extra fattade jag inte först. Sen kom jag på. Då vaknade barnen till och undrade vad som hänt.

– Jag har varit hos frisören och fixat håret, säger jag.
– Vadå, vad har du fixat? undrar Simon
Joel stirrar på mig.
– Mamma, är det grönt?
– Haha, nä det är det inte, det är bara kortare, förklarar jag.
– Mamma, du ser inte ut som mamma längre, hävdar Simon.
– Jo, jag känner igen dig mamma, säger Joel.

Sen är det över och glömt 🙂

Tilläggas bör att jag kanske klippte 15 cm så det var ju inte en enorm skillnad. Samma krav som vanligt, att kunna sätta upp i tofs och att slippa fixa på morgonen.

Vi har en klocka i sovrummet som med laser visar tiden i taket. Det är ofta barnen pratar om siffrorna. Idag var det Joel.

– Mamma, ser du, det är två tjuvar, två poliser och ett fängelse.
– Hmm… kan du förklara Joel, ber jag.

Självklart gör han det. Kolonet är de två tjuvarna, ettan är de två poliserna som kommer att närma sig och skjuta in tjuvarna i fängelset som är trean.

Mycket kreativt måste jag säga.

Vi pratar en del om tal här hemma. Googolplex debatterades i våras och är relativt enkel att komma ihåg. Barnen använder den hela tiden.

Så införde John Grahams tal och berättade att det är minsann ännu större.

Så gick det lite tid och vi började prata om det där stora talet igen. Varken jag eller John kom ihåg vad gubben hette.

– Ni menar Grahams tal, säger Joel glatt.

Så nu vet vi var informationen fastnar och inte är det hos honom eller mig i alla fall.

Inatt vid kvart i fem kom Joel in i vår säng. Han suckade tungt.

– Mamma, varför måste man drömma? Jag tycker inte om att drömma, beklagade han sig.

Jag förklarade något om att hjärnan bearbetar allt men varit med om och sorterar in minnen i olika fack och så. Förmodligen hann han somna innan jag pratat klart.

Efter en stund börjar han fnissa och fortsätter skratta och fnissa omvartannat en stund. Så är han tyst 20 sekunder bara för att sen fortsätta skratta.

Tänker att det kanske inte är så dumt att drömma ändå och har med mig en fnissande Joel på näthinnan hela dagen.