För drygt 1,5 år sen la jag ner joggandet som jag då hållit på med nästan varje måndag i 1,5 år. Anledningen var att jag hade ont i hälsenorna. Det tog sin lilla tid att bli av med det och då dök det upp hälont. Suck

Lite smått tröstlöst faktiskt.

Dock har det under hösten känts bättre och bättre. Knappt att jag vågat hoppas men på nyårsdagen bara stack jag ut en sväng. Kändes helt ok. Såklart sjukt jobbigt eftersom jag har väldigt dålig kondis och har “ett par” kilo mer än jag önkat.

Bestämde mig för att jag ska ut varannan eller var tredje dag och då aldrig springa samma runda – i alla fall inte två i rad. Mentalt behöver jag ha olika så att jag inte jämför med tidigare rundor, eller i förväg kan måla upp hur det kommer kännas.

Har fixat en årstracker där jag tänkte fylla i när jag joggat och inte. Vi får se hur det går.

November 2021 drog jag igång och med paus för ett par förkylningar så har jag kört en gång i veckan sen dess. Med Raffe. Oftast på måndagar.

I maj testade jag att jogga en extra gång per vecka (plus köra lite annat) vilket var härligt men kroppen slog ifrån, plus att Raffe inte älskar det så ofta.

Förra helgen testade jag och John att jogga runt Flaten med Raffe, istället för att gå. Kul!

Så idag när John är ledig (i vanliga fall cyklar han till kontoret på måndagar) föreslog jag att han kunde haka på vilket han gjorde. Det gick lite snabbare att komma runt idag dels för att John var med och då vill Raffe springa mer, men oxå för att det är så mycket mygg att det inte är roligt att stanna.

Mitt flås är inte suveränt men klart bättre än när jag började, hälarna känns aldrig och kroppen orkar bra ändå måste jag säga.

Sen är det häftigt att få uppleva naturen ungefär samma tid varje vecka för det är så sjukt olika under året.

Måndag och dags för joggingtur med Raffe. Var typ 3 grader så jag tog vantar och mössa.

Både Raffe och jag orkade riktigt bra i början. Fick stanna lite för en sopmaskin men annars sprang vi på fint ner till Flaten.

Väl där blev jag nästa mållös när jag såg dimman på sjön. Helt galet vackert!

Inte blev det mindre vackert när vi kom över till Ältasjön.

Helt otroligt!

Tog en extra sväng ner till vattnet när vi kom till Klisättra ängar.

Vilka fantastiska vyer!

Älskar att få dela dem med Raffe. Att springa med honom tar lite energi men det gör oxå att jag helt tappar fokus på min egen prestation.

Tänk att jag hållit i sen i november (minus 6 veckor pga sjuk). Varje vecka har jag joggat en dag. Det går oftast inte fort alls. Jag har med Raffe och låter honom stanna och sniffa/kissa etc.

Men jag gör det. Jag har tagit bort själva valet.

Den här veckan såg ut att bli tokvarmt så jag bestämde mig för att gå upp 4.30 igår och ge mig ut på morgonrundan.

Redan innan jag lämnade vår gata mötte jag en hundägare som såg ut att ha varit och badat… Inte ensam om att vara tidig helt enkelt.

Först en sväng till Flaten och sen Ältasjön och Klisättra ängar. Fantastisk runda även om det hann bli lite väl varmt…

Förra veckan när jag sprungit min nya morgonrunda sa Simon att han var sugen på att hänga med någon gång. Jag insåg att det skulle bli svårt pga flera anledningar (tex Simon sjukt dålig form, Raffe inte van).

Föreslog i helgen att vi kunde ta en kortare runda och träna Raffe lite. Så i söndags ett tag efter lunchen stack vi tre ut. Raffe blev “aningens” mer exalterad när Simon var med men det funkade ändå rätt hyfsat. Han hade dock högre tempo än med bara mig så vi fick snabbt upp flåset.

1,4 km tog vi oss och det var tillräckligt för alla inblandade.

I måndags körde jag sen återigen min nya runda och det kändes helt ok i kroppen! Det var dessutom fantastisk himmel och det gav en enormt bra inledning på veckan.

I november gav jag mig ut på första joggingrundan. Sen har jag fortsatt varje vecka med samma runda. Pausade 3 veckor i februari pga förkylning. Förra helgen kände jag att jag var lite sugen på att testa en ny runda. Så i måndags morse körde jag en annan.

Trodde ärligt talat att den skulle vara rätt mycket längre och jobbigare men den var max 1500 steg längre.

Blir nästan tårögd när det funkar att springa. Att inte ha ont i fötterna. Att inte ha ont i kroppen heller när jag springer. Sen är jag tung, det är jobbigt som fan men det kan jag ta så länge jag kan.

Plus att det funkar så himla bra med Raffe! Hade gett upp det där om att springa med honom faktiskt.

Efter att ha pausat nästan en månad har jag nu kommit tillbaka och sprungit två gånger efter förkylningen. Nu är det ljust när jag är iväg trots att jag är tillbaka för 7 på morgonen.

Bra vana även om det känns lite segt att komma i bra form. Men tänker att tålamod är a och o här om kroppen ska hålla.

Eftersom vi har tisdagar som kontorsdag ska jag sikta på att ta joggingrundan på måndagar – bra sätt att börja veckan tänker jag.

Jag har fortsatt med att jogga/springa en morgon i veckan. Har varit sjukt segt. Förra veckan började jag känna olust redan vid lunch dagen före. Inte så bra. Försökte att inte tänka utan bara göra. Gick ju.

Idag var det dags igen. Redan igår kväll kände jag att jag otroligt nog var lite sugen på att ge mig ut.

Vaknade vid 5 (tog upp bok och läste) och vid halv 6 gick Raffe ner. Händer i princip aldrig så när jag läst klart kapitlet gick jag oxå ner. Tänkte att jag lika gärna kunde ge mig ut.

Kändes ovant bra! Orkade mer än jag brukar och kroppen hade en stark känsla. Vet att jag känner igen den men det var väldigt längesen jag kände så.

Känns oerhört hoppfullt och jag är så otroligt tacksam att kroppen lyckas återhämta sig!

Ser att jag för tre år sen testade att springa med Raffe. Minns det vagt. Tror bara det hände en gång.

Nu har det iaf hänt 5 gånger. 1 gång i veckan sen andra veckan i november. Bestämde mig för att nu ska det bara göras. Kan inte längre skylla på hälsporre, och jag har tjuvtränat lite soft med Raffe från våren och framåt. Särskilt på en sträcka på en cykelväg som är så ofattbart tråkig att gå.

Började med några steg och såg till att så fort han var på väg att skälla berömde jag honom och gav godis. Så istället började han titta på mig och undrade om det vankades lite godis. Det var även ett bra test av hälarna. I början kände jag av det. Det gör jag inte nu.

Det är samma runda. Det är vid 6-hugget så mörkt, men jag kan släppa Raffe en del av sträckan vilket underlättar. Eller kanske inte egentligen för han skäller till lite ibland.

En runda var i fullmånens sken. En annan i minus 10. Jag har sett rådjur ett par gånger. Mött en annan löpare en gång.

Det är ibland sjukt tungt för jag är inte i form men det är najs efteråt och det är verkligen mycket roligare att göra det med Raffe!

Är väldigt tillåtande och låter honom stanna och sniffa om han så vill.

Idag jobbar jag hemifrån. Måste få beta av mina saker i lugn och ro utan att bli störd. Vid 11 kom jag på. Solen skiner och jag skulle kunna ge mig ut att springa.

Så jag gjorde det. Bytte om, startade klockan (kör ju en trainalong) och stack iväg. Underbart grönt och skönt i spåret. Hörde barnen vid Kaninparken och såg Joel på avstånd. Log lite. Insåg sen att jag faktiskt inte tänkt en tanke på att det är läskigt att springa själv (fantasin brukar haka på rätt snabbt tyvärr).

En minut senare ser jag en polisbil och några poliser som kommer vandrande på stigen och går och tittar sig omkring…

De frågar om jag sett en man (här springer fantasin iväg med en rakets hastighet), en förvirrad äldre man (raketen kraschade) och jag svarar att jag inte har sett någon alls i spåret.

Springer min vända som innebär att jag springer tillbaka nästan på samma stig men inte riktigt. Då möter jag honom. En vithårig äldre man i nattskjorta, kalsonger och rollator. Vänder och springer tillbaka till poliserna och säger att om han har rollator så är han en bit in på den där stigen. De tackar och ger sig ditåt. Själv tog jag en annan stig hem.