I lördags eftermiddag strax innan det började skymma packade vi ner barnen i dubbelvagnen och vandrade till Skogskyrkogården. Mycket folk i rörelse som vanligt och extremt häftig upplevelse med miljön där, alla människor, ljusen och stämningen.

Barnen fick hoppa ur vagnen vissa delar och går runt och titta men det var under sträng bevakning och inte helt avslappnat för oss vuxna med tanke på alla människor, bilar, bussar, gravar, ljus etc och det dimmiga vädret och påbörjad skymning.

Strax före det blev riktigt mörkt styrde vi kosan hemåt via pizzeria.

Igår efter mys hemma så tog vi alla åtta bussen till Skogskyrkogården väl påpackade med kläder. Vi tog oss dit lite tidigare än för två år sen eftersom det var fyra små barn med. Det visade sig rätt klokt och efter en hyfsad promenad i skogen där så tog sex av oss bussen tillbaka eftersom minstingarna var lite kinkiga. Joel hade just somnat i vagnen så John tog en promenad hem.

Väl hemma insåg jag att Simon nog varit lite kall, därav gnäll, för hans fingrar var inte så varma…

Det är allt ett häftigt världsarv vi har!

Idag när jag cyklade hem från jobbet var det redan fullt med folk på Skogskyrkogården. Eftersom det är Alla Helgona imorgon har folk redan börjat sätta ljus på gravarna. Får se om vi åker dit imorgon kväll för att titta på spektaklet.

Idag var vädret perfekt för att ta med Joel på en cykeltur, så efter middagsluren gav vi oss iväg iklädda reflexväst, hjälm och solbrillor.

Det blev en tur genom Skogskyrkogården varefter vi stannade till vid 73:an och tittade på bilar. Joel verkar gilla att sitta och halvsova i cykelstolen, och det är en klockren vardagsmotion, så det kommer definitivt bli fler turer!

I flera år har vi tänkt knalla bort till skogskyrkogården på alla helgona, men det har inte blivit av. I år tog vi oss i kragen och tänkte att det kunde bli en spännande upplevelse även för Joel.

Vi inledde med att åka bussen dit, vilket bara det var nytt för Joel som bara åker bil i vanliga fall. Redan ett par hundra meter före så började bilkön och vi gick av bussen för att gå sista biten istället. Vilket kaos! Folk parkerade verkligen sina bilar överallt…

Det var iaf otroligt häftigt att gå runt och titta på ljusen och alla skuggfigurerer (det var ju lite mörkt). Kallt som tusan var det dock så vi kände snabbt att det var dax att gå hem. Dessutom vägrade Joel vantar så hans händer blev till istappar. Han ogillade även mörkret så det blev inte så lyckat som vi tänkt oss…

Att bo i Stockholm förknippas ofta med bilar och trafik och väntan. Numera bor vi så nära att det går att cykla till jobbet. John har gjort det massor, jag har nyss börjat. Hur skönt som helst!

Hemvägen är bäst. Efter att ha cyklat intill väg 73 och dess dånande trafik så svänger man in på Skogskyrkogården och helt plötsligt är man i skogen. Trafikljuden är helt borta och det enda man hör är fåglarnas kvitter.

Tänk, det trodde jag inte när jag flyttade till Stockholm för 8 år sen.

Eftersom vi bor på gångavstånd till Skogskyrkogården, så bestämde vi oss för att ta en cykeltur dit för att se vad det egentligen handlar om. Den är STOR – tur att vi tog cyklarna. Vi fräste omkring bland minneslundar, krematorier och alléer och det var tyst och fridfullt. Mitt i stan!

På vår upptäcksfärd hittade vi en gravplats som låg i ensamt majestät upphöjt på en liten kulle, och vid närmare inspektion visade det sig vara Greta Garbo.

På hemvägen tog vi vägen genom genom Skarpnäcks kolonistugeområde. En nästan surrealistisk upplevelse. Små stugor överallt med perfekta och prunkande trädgårdar.