Idag tog jag mig äntligen i kragen och förankrade bokhyllorna i Joels och Simons sovrum. De står med sidan mot väggen vid fotändan på deras sängar, så förankring kan tyckas vara ett måste, men de når upp till taket så de kan egentligen inte välta. Dock känns det som vi vill ha både livrem och hängslen i det här fallet.

Innan jag skruvade fast hyllan var jag tvungen att flytta på ett eluttag som hamnade precis bakom bokhyllan, och som behövdes till Simons sänglampa.

Själva förankringen gick till så att jag skruvade ihop bokhyllan med överhyllan genom att skruva fast ett bleck på utsidan, och sen skruvade jag fast bokhyllan i taket med ett vinkeljärn. Som tur var fanns det reglar i taket precis där bokhyllorna stod, så nu är de orubbliga.

Idag när vi gick hem från dagis så hade Joel som vanligt sin springcykel. Döm om min förvåning när han helt plötsligt inte stannade när jag ropade “Stopp”. Han lyder alltid, särskilt när vi är på cykelvägen. Jag ropade ett par gånger, men han såg det mest som skoj och satte full fart. Satte själv högsta fart och sprang ikapp honom med vagnen där Simon satt. Busskuren bredvid där det stod 4-5 personer fick sen lite underhållning.

Jag fångade in Joel och stannade. Argt förklarade jag att så fick han aldrig göra eftersom det kan vara mycket farligt. Han blev jätteledsen och sen grät han hela vägen hem.

Senare på kvällen så pratade jag med honom om det igen och förklarade.

– “Joel, du kan ju bli påkörd av en buss, och sen kanske du inte finns längre”, säger jag med allvarlig röst. “Det vill jag inte ska hända för jag älskar ju dig och vill ha dig kvar här”, fortsätter jag.
– ” Men då kan vi ju köpa en ny Joel!”, förklarar Joel glatt.

På något sätt skönt att de små inte greppar sånt här, men samtidigt svårt att få dem att inse allvaret och faran med vissa saker.

Jag har hittills varit väldigt förskonad från strul med sl under hösten.

Dock inte idag. Det är min tur att hämta på dagis idag så jag var tidigt ute. Sitter i varma sköna tåget och läser. Strax före Skärmarbrink går högtalaren igång och en röst berättar att tåget inte går längre än dit utan hänvisar till tåg från Farsta. Man ser hur folk suckar och reser sig upp.

Vi går ut i mörkret och det står 7 minuter på skärmen. Brr… har inte så varm jacka eftersom jag knappt är ute på väg till jobbet så det blir lite kyligt. Tåget kommer, och alla klämmer sig in.

Kommer till nästa station Gullmarsplan och högtalarrösten går återigen igång och berättar att tåget inte går längre än hit. På andra sidan plattformen ser man hur ett tåg in mot stan stänger dörrarna precis när våra öppnas. 5 minuter står det denna gång och just när vi klämt in oss i tåget och dörrarna ska stängas kommer ett tåg från Farsta. Dörrarna på det tåget öppnas och alla rusar över och tränger sig in i det redan fulla tåget. Suck.

20 minuter senare än tänkt sitter jag iaf på jobbet. Nu hoppas jag att det fungerar när jag ska hem för då har jag ju en tid att passa…

Idag när jag hämtade barnen så kom Joel först fram till mig och vi gick tillsammans in till Simons avdelning. Jag började med att skriva upp tiderna för hämtning och lämning nästa vecka.

När jag sen tittar bort i korridoren ser jag att Joel just ska till att krama Simon. Hör honom säga:

Minna, jag tycker om dig!

(han kallar fortfarande Simon för Minna)

Oj vad jag älskade Barbapapa när jag var liten. Färgerna och formerna är alldeles suveräna. Skulle ge mycket för att bo i deras hus.

Barnen har inte fastnat helt och hållet än, men skam den som ger sig.

Har läst den för båda barnen och det är Simon som gillar den bäst, trots att den är för 3-6 åringar.

I den här lockar det fram en del skratt för att Barbaskön ser väldigt rolig ut på bilderna. Lär bli fler böcker även om den inte blivit en storfavorit!

Eftersom vi var hos logopeden på förmiddagen så fick jag lämna Joel lite senare än vanligt (vid 11). Just idag skulle de på utflykt i skogen och skulle ha med matsäck – typiskt tänkte jag när jag såg anslaget igår.

Ginger föreslog dock att jag och Joel kunde komma ut i skogen och lämna där. Så när vi var klara hos Åsa cyklade vi ut på skogsstigen och ringde sen Ginger som kom ner och mötte oss.

Det var otroligt näpet att sen se henne och Joel gå in i skogen hand i hand. Joel med sin lilla ryggsäck på.

Hos mormor ville Joel sitta på pallen, dock inte så som man först tänker att man ska sitta.

Han ville sitta på den och ha den som bord. En kort stund fick även Simon sitta där men det blev lite trångt.

Än så länge har han inte kommit på att vi har likadana pallar här hemma…

Helt underbar bok. Joel fullkomligt älskade att höra om lilla bassiluskan och ville höra den gång på gång. Även Simon skrattade och tittade på de härliga bilderna.

Båda skrattar högt när Ingrid ligger och sover, utslagen av feber, och bassiluskan hoppar på hennes mage.

Själv har jag verkligen fastnat för Ingrid. Både de korta texterna och de härliga bilderna. Kommer nog att dyka upp fler böcker om Ingrid här hemma känns det som. Just detta exemplar hittade jag på Åhléns som hade någon slags bokrea för någon vecka sen.

Tänk helt plötsligt äter barnen yogurt till frukost igen. Det var mormor som inte visste att de dissat alla möjliga (och omöjliga) typer av yogurt under en ganska lång period, så hon hade köpt. Då ville båda barnen genast ha yogurt, även hemma.

Lustigt hur det går i vågor med maten. Ingen vecka är den andra lik. Gäller att hänga med i svängarna.

Bamse har ju länge varit poppis hemma hos oss, även om det varierar lite hur mycket Joel leker med de olika figurerna (mysBamse är ju alltid med dock). Senaste nytillskottet är en nackkudde med två huvud. Igår när Joel hade lite svårt att komma till ro så sa jag att Bamsarna var lite ensamma och ville ligga brevid honom och vila och började plocka fram dem, en efter en. Så fick jag syn på nackkudden och tog den.

– “Joel, vet du vilka det här är”, frågar jag.
– “Nä, vem då?”, svarar han intresserat.
– “Bamsefarmor och Bamsemormor!”, säger jag glatt.

Han tittar finurligt på mig en stund före han skrattar och tar dem och lägger ordentligt på huvudkudden. En stund senare när jag kom upp för att titta till honom var jag bara tvungen att ta en bild.