Ännu en charmig bok om Castor. Joel gillar att se hur man tillverkar saker, och att jag sen sytt en del sista tiden gör att han känner igen saker ännu mer.

I höst när Simon lugnat ner sig (vi hoppas på det iaf) så ska jag försöka få till lite pyssel tillsammans med dem och då kan det mycket väl bli att vi följer Castors mönster på förkläde!

Vill läsa alla Castor-böcker!!

Det är häftigt att se hur Joel och Simon interagerar mer och mer. Rätt ofta ser man hur Joel tillrättavisar Simon – precis på samma sätt som vi kanske alldeles nytt gjort med Joel (och han ignorerat). Då inser man att barn förstår vad man säger, men inte alltid gör som man säger.

Ska bli spännande att se hur det blir på dagis!

För ungefär ett år sen var det dax för nya tider då Joel började dagis. Nu är det dax för en ny fas i livet – dagisträsket kallat av vissa. Ska bli en intressant lärdom antar jag. Misstänker nämligen att det är nu man verkligen lär sig att det inte hjälper att planera för det blir ändå inte som man tänkt sig 🙂

Vi börjar med två veckor av inskolning och 50%-igt jobb, sen 1 september kör vi båda igång på 75% och det blir första gången på tre år som vi jobbar samtidigt!

Vi har lyssnat av lite olika personer kring hur man ska göra för att inte fastna i stressträsket.

• Försök jobba hemifrån en dag per vecka. Den som jobbar hemifrån både hämtar och lämnar barnen och den andre får en dag utan dagisstress med möjlighet till fullt jobbfokus (det är då man bokar in möten man måste vara med på).
• Ha en förutbestämd VAB-ansvarig så man slipper bestämma på morgonen. Det går givetvis att ändra men bara om båda är med på det.
• Låt barnen vara hemma en dag i veckan. Då kan man göra något roligt med dem, och de får en paus från dagis.
• Ha ett bestämt schema med hämtning och lämning (fasta dagar). Gör att man lättare minns vilka dagar man ansvarar för och inte, de på jobbet har en chans att lära sig och man slipper sitta och spendera massa tid på att planera varje vecka.

Sen har vi utöver detta valt att ha barnen på dagis 9-15, iaf till en början. För Joel räckte det ganska bra med den tiden förra året då han är så aktiv och blir väldigt trött av dagis, och Simon är ju yngre än han var så vi vill testa. Dessutom så vill vi ju ha lite tid med barnen hemma!

Fler tips är givetvis välkomna och vi lär återkomma när vi insett nackdelarna med tipsen ovan 🙂

Så härligt med romantik! Hade glömt hur det är att drömma sig bort så här. Måste har varit för många år sen när jag läste Cartland och Harlequin i perioder. Kändes skönt att pausa deckare även om det finns en hel del hemskheter i boken.

Även om man inom sig anar vart det lutar så måste man fortsätta läsa för att se hur det går. Som jag nämnde hade jag svårt att släppa den igår. Idag har vi städat och röjt men varje chans att läsa har tagits så nu när barnen somnat hade jag inte mycket kvar.

Man tas tillbaka 130 år i tiden, i Stockholm (mest) och det känns verkligen som om man är där. Kläderna, miljöerna, persongalleriet, sättet att tänka – allt känns äkta och det märks att det gjorts mycket research för boken. Man får lite perspektiv på samhället idag – på gott och på ont.

Gillar språket, gillar hur man bollas mellan personerna i olika scener. Det gör det väldigt levande eftersom man kommer närmre fler personer. Givetvis innehåller den även heta scener och det är snudd på att man rodnar när man läser. Men bara nästan för det är ju en viktig ingrediens.

Nackdelen med den här typen av böcker är att huvudpersonerna aldrig återkommer, vilket de ofta gör i deckare. Det blir då ännu sorgligare när boken är slut 🙁 Fast känslan när boken är slut är bra, riktigt bra. “Åh det är så det ska vara!”.

Även Simonas blogg är läsvärd och i väntan på hennes nästa bok måste jag nog hitta fler författare i den här genren.

Av en slump hittade jag en blogg för något år sen – Skrivarmamman. I mellandagarna läste hon en bok som verkade intressant, hon lobbade för den under våren sen släpptes den i juni och då skrev hon om den. Noterade mentalt och tänkte att den ska jag läsa vid tillfälle.

Så i början av veckan läste jag på en annan bokblogg jag följer att hon fått ett recensionsex av författaren Simona. Har ju fått lite blodad tand vad gäller recensionsex så jag var helt enkelt fräck och mejlade författaren. Hon svarade att jag givetvis skulle få ett ex. Igår kom den.

• Jag gick och la mig vid 11, hur trött som helst. Sur för saker hade inte riktigt gått som jag ville på kvällen (datorstrul, utspillt vatten mm – fredag 13?).
• Tänkte att jag börjar läsa lite iaf.
• En timme senare kom John och såg förvånad ut. Han försökte prata med mig, men jag ville läsa (brukar vara jag som vill prata).
• Ytterligare en timme senare tvingade jag mig att lägga ifrån mig boken.
• Kunde inte somna, så jag plockade upp boken som låg där och ropade på mig.
• Klockan två var jag på sidan 207 och då gick det att släppa den.

Nu sitter jag här och undrar hur jag ska hinna läsa ut boken idag (ca 370 sidor totalt). För det går ju inte att vänta tills imorgon eller senare.

Mejlade förresten Simona och skällde på henne för att hon skriver så bra böcker som håller trötta småbarnsföräldrar vakna på natten. Till min lycka skriver hon på nästa bok som kommer nästa år. Jag vet redan nu att jag kommer att läsa den.

Efter vår semesterresa blev jag ju tokförkyld och var det i två veckor, sen bestämde jag mig för att jag var frisk. Kanske att jag ignorerade en gnutta halsont men jag kände mig fullt frisk i övrigt och rastlös. Så fortsatte det, men med värre och värre halsont.

Så för att vara på säkra sidan tog jag mig igår till vårdcentralen. 150 kr och det tog max 2 minuter. Innan han ens tittat i halsen sa han att det var helt ok att träna så länge man inte hade feber. Halsen såg finfint ut trots att det gjorde ont – idag har det nog gått över helt tror jag. Läkaren sa oxå att om man tittar i halsen så ser man att man är röd och/eller har beläggning om det är farligt att träna.

Joel följde med och höll mig i handen ifall jag skulle vara rädd. Hur söt som helst 🙂

Nässelfebern har ju varit borta under stora delar av graviditeterna men kommit tillbaka en tid efter förlossning. Sen i julas så insåg jag att jag inte tål pepparkakor – troligen kardemumma. Har någon gång tänkt att det kliat lite extra när jag ätit bullar – och de har man ju kardemumma i ibland.

Någon gång i sommar slog det mig – jag har inga utslag! Sen dess har jag faktiskt njutit av det ganska mycket. Inga klåda 🙂

Jag kan inte låta bli att tro att det har att göra med att jag äter färre saker med knasiga tillsatser i – typ godis, färdigrätter etc. Kanske är det någon kombo jag inte klarar?

Helt plöstligt en morgon när vi busade och jag kallade Joel bärfis så fick Joel något busigt i blicken.

Mamma, du är en gaffeltruck!

Jag tittade lite frågande på honom och han förklarade att jag ju bär honom eftersom han är min bärfis och gaffeltruckar bär saker. Ganska logiskt och roligt!

Som alla barn tycker Joel (och Simon) att det är roligt att fisa. Senaste tiden har Joel ofta velat att jag ska bära honom så då kom jag på en dag att han ju är en bärfis. Oj vad han skrattade.

Nu pratar han om bärfis rätt ofta. Han är min bärfis och Simon är Johns bärfis säger han. Om han inte orkar gå så säger han:

Mamma, jag är ju din bärfis. Orkar inte gå!

Givetvis bär jag honom och tackar mig själv för att jag tränat senaste året för 17 kg väger han.

En ganska vanlig (flera gånger per dag) aktivitet senast året här har varit att hitta Joels snuttefilt Bamse. Vi har gått här och ropat på Bamse många gånger.

Det där har Simon hajat så nu har han oxå börjat gå runt och ropa på Bamse (han säger något i stil med “baasche”). Det roliga i det hela är att han ropar likadant på sin snuttekudde och snuttefilt i form av Lille-Skutt.