Fattar inte riktigt hur det går till men dagarna bara försvinner. Vi lever i en rätt soft lunk ändå.

Vaknar vid 6-tiden. Barnen väcks/vaknar någon gång mellan halv 7 och 7. En av oss tar en runda med Raffe (oftast jag). Ofta hinner vi sitta i soffan och äta frukost och titta på nyheterna. Ibland kör John en runda cykel eller inlines (inte såååå ofta nu längre dock pga mörker och uselt väder – iaf för inlines).

Joel går till skolan, Simon skjutsas pga hälont (oftast John) och sen drar vi igång och jobbar. John vid sitt höj- och sänkbara skrivbord i vardagsrummet och jag i hobbyrummet.

Vid halv 12 brukar vi köra lunch. Rester eller macka/fil och den som inte gick morgonrundan går lunchrundan med Raffe.

Sen vid 13 drar jobbet igång igen (kanske tidigare om man inte går med Raffe). Mellan 13:30 och 15:15 kommer barnen hem. Vi försöker hämta Simon om det inte krockar med några möten (oftast John).

Barnen tar lite mellis, kanske gör läxor och sitter sen vid skärm.

Vid 17-17.30 samlar jag och John ihop oss och lagar mat. Ibland tar John en fakependling. Efter maten så diskar John och jag fixar med annat, sen går någon av oss eller båda en sväng med Raffe. Kanske lite tv- eller datortid och så är det kvällis och jag hanterar flätning av hår och så försöker jag och Simon läsa lite.

Lite nu och då i allt detta vill Raffe leka och det kan vara att busa med ett gosedjur (jaga runt med det) eller att gömma ett gosedjur som han får leta efter. Kan vara att han får leta efter ett ben, eller sniffa köttbulle uppdelad i 20 bitar.

Sen orkar jag ibland läsa annars så somnar jag rätt snabbt.

Omstart!

Vet att vi pratade redan i maj om hur tusan det skulle kunna återgå till det normala före det fanns ett vaccin. Och vi visste att det tar flera år att ta fram vaccin som man vågar ge till många.

Ändå. Ändå fattade jag inte fullt ut att det skulle kunna fortsätta med restriktioner på samma sätt. Vet att FHM sa att vi hade strategier här som skulle kunna hålla i länge. Vaddå länge?

Skrev en sammanfattning i slutet av juli då jag ändå trodde att det skulle vara till nästa sommar. Nu börjar jag tänka nästa jul.

Det enda som för vår del känns jobbigt är farmor i Halmstad. Det måste vi lösa på något sätt. Går ju inte att inte ses på flera år.

Jag har ju under hela tiden mer eller mindre varit på kontoret en gång varje eller varannan vecka. Det är lugnt och skönt. Blev lite hektiskt nästan i augusti-september när det vips verkade vara lite mer ok att vara på jobbet. Tunnelbanan har mer folk nu än i våras men inte som normalt. Långt ifrån.

Vi var i Farsta Centrum i helgen – lönehelg och det var lätt att hitta parkering. Rätt mycket folk men inte som det normala.

Eller vad är ens normalt? Hur kommer det ens bli? Sjukt overkligt att leva i en pandemi måste jag erkänna. Älskar att läsa roliga citat eller se bilder som har att göra med hur man upplever 2020.

I söndags var Joel lite hängig. Kanske lite feber. Så han var hemma på måndagen. Hostade lite, lite snörvel. Hemma även tisdag.

Då kom skolan ut med förtydligande kring sjukdom. Fetstilat var följande:

Därför kan vi inte ha överseende med någon elev med följande symptom även om det ställer till det för er där hemma.

Man ska vara hemma minst två dygn efter att man blivit symptomfri

Symptomen: feber, torrhosta, andningsbesvär, snuva, halsont, huvudvärk, värk i muskler och leder, illamående

Så med någon som har lättare astma som alltid gör att förkylningar sätter sig på lungorna och hostan låter hemsk så insåg vi att Joel skulle bli hemma hela veckan. Och säkerligen fler gånger under hösten.

Har haft en gammal trästol vid datorn i hobbyrummet. Har ju inte suttit där supermycket när jag jobbat men så kom Corona och vips satt jag där hela tiden. Överraskande ok faktiskt.

Så i somras kom det ut i vår lokala fejsbookgrupp en stol som jag gillade. 100 kr.

Svarade.

Hämtade.

Testade.

Gillar!

Nu har jag jobbat några dagar med den och det jag gillar bäst är att den snurrar och att jag inte måste vara orolig för att flytta benen som tidigare – med tanke på hunden som nästan alltid vill ligga just under stolen. Sen har den en inställning – höjden. Inget mer.

Igår hakade Sara, som är på tillfälligt jobb Sthlm, på till skarpnäcksgympan (även Sanna). Jag höll rätt låg profil då jag var trött i hälarna och hade ont i höften. Gjorde en hel del men varvade med att stretcha mina övningar. Perfekt.

Sen haka Sara med till oss på middag. Ute såklart. Hon både kom och gick via grinden där bak och vi höll distans. Konstigt, men bra ändå att kunna ses. Hon bor hos sina föräldrar som är i riskgrupp och vill således verkligen minimera risken. Klokt! Hon har dessutom mest passande sommarsandalerna av alla.

Raffe höll grym koll på Sara. Så länge hon satt i stolen var det lugnt men jösses vad han gav hals när hon reste sig.

Nu är det snart 4,5 månad sen vi gick hem från kontoret och sen dess har jag varit där färre än 10 gånger. I början skrev jag en del på bloggen om det men sen blev det som vardag (alla poster om corona på något sätt). Kanske för att livet inte påverkades så mycket för oss? Minns att jag första veckan trodde det skulle gälla i två veckor typ. Snacka om naiv. En månad in – i mitten av april trodde jag det skulle vara fram till sommaren. Nu tror jag snarare på nästa sommar åtminstone till viss del. Såg en meme som fick mig att skratta. Time traveler. Nu börjar jag inse.

Det fanns lite ovana i att jobba hemifrån mest hela tiden och inte bara då och då.

Efter två veckor gjorde jag en sammanfattning av påverkan just då. Hunddagis ordnade upp sig men vårt behov är minimalt (vill dock inte säga upp platsen); Morgonkaffe har körts digitalt (inte riktigt samma sak men funkar!); Barnen har sommarlov och skolan lär dra igång som vanligt,  Har tröttnat på webinarier då jag insett att jag har väldigt bra koll; Aktier och fonder har återhämtat sig; Skojigheter har påverkats lite – ett bokevent flyttade först till september och nu till april, GES på Cirkus i september vet jag inte vad som händer, och framför allt kan vi inte hälsa på farmor i Halmstad.

Fattade aldrig det där med att ha svårt att sysselsätta sig men jag har å andra sidan aldrig haft det (uppvuxen på landet med mamma och hund – utan syskon, på 80-talet före datorer och med få tv-kanaler och tv-tid etc.). Vi hade tänkt ta oss till Höga kusten nu i sommar men det är så många andra som gör det nu så vi har valt att campa i närheten istället.

Veckoplanen blev enklare och under en period kändes varje dag samma. Men så fick jag inse att jag inte kunde vara med på alla Rafferundor pga hälarna och då blev det lite olika igen.

Behovet av lång semester försvann tycker jag. Att jobba hemifrån har varit oerhört lyxigt på många sätt. Vi har funnits här båda för barnen. Vi har kunnat vara ute mycket mer än normalt och jag har upplevt våren mer än jag någonsin gjort tror jag. Känner mig mer nervarvad än på länge – trots att det varit intensivt på jobbet. Mycket kan bero på att ingen annan kan göra så mycket så jag behöver inte välja bort. Pallar inte göra saker hela tiden men viljan finns och nu behöver jag inte säga nej. Enda är väl att jag sällan är hemma själv?

Mataffärerna har hunnit ikapp behovet av att handla online så nu kan vi återigen göra det.

Det känns att vi lever i ett experiment när ingen vet vad som kommer hända och hur livet kommer påverkas av detta. Superintressant att jobba med människor som bor på många olika delar av jorden och kunna höra hur det är i olika delar av USA, Australien, Tyskland etc.

Hade ju tur och kunna bo hos Jenny nu när jag var i Ed en sväng. Vi höll avstånd. Pratade. Fikade ute, och på varsin sida av bordet inne. Vi satt i samma bänkrad i kyrkan men med avstånd. Och det var inte ens varannan rad i kyrkan utan mer utspritt. Alla visste.

Efter grillen deltog jag i ett jobbmöte från bilen, och sen pratade jag lite med hennes barn som nu skulle röja lägenheten. Tog med ett gäng grejer i bilen.

När jag bestämde att jag skulle ta bilen kollade jag upp med några andra om vi skulle synka men de skulle inte tid. Kollade även med Sara om hon råkade behöva åka med. Nope. Dock var hon i Åmål så igår när jag lämnat Ed ringde jag och vi synkade picknick vid Vänern. Nära där jag bodde för snart 30 år sen (vi insåg att vi snart har känt varandra i 30 år). Även vi höll avstånd, och var ute. Två timmar sprang snabbt iväg.

Tänk att vi kan anpassa oss, lösa de utmaningar vi står inför och ända kunna ses. Känns väldigt konstigt men snart normalt?

För snart 2,5 år sen var jag och tog ett avsked. Nu var det dags för hans fru och jag är oerhört glad att jag följde magkänslan och hälsade på förra sommaren. Det gick fort på slutet som det ofta gör med skitcancer.

När jag fick beskedet funderade jag på hur tusan jag skulle göra i dessa coronatider. Tåg? Nä. Bil? Hmm. Möjligt. Kollade med Jenny hur de skulle ställa sig till att få besök. Funkade. Så jag bestämde mig. Avsked är viktiga.

Så i torsdag slutade jag lite tidigare på jobbet och packade in mig i bilen. Från det att jag lämnade huset tills dess att jag kom tillbaka strax före midnatt igår rörde jag inte vid en enda person. Oerhört konstigt.

Det är fint att få sitta i kyrkan och ta avsked. Att låta tankarna vandra kring personen. Minnas. Reflektera. Gå fram och säga några ord. Säga hej då.

Istället för vanlig sammankomst i någon lokal i närheten blev det utomhusgrill vid Timmertjärn. Otroligt bra och lagom. Kunna prata, men inte krama någon, eller ta i hand. Konstigt. Små bubblor med människor typ.

Jag och Jenny tog en sväng förbi mammas och pappas gravsten oxå när jag insåg att den ju finns där.

Idag känns det som att sommaren kom. Underbart!

Eftersom det var städ idag var det kontoret som gällde för både mig och John, och dagis för Raffe.

• Röjde det sista före frukost
• Åt frukost medans John väckte barnen
• Barnen kom och åt och jag fixade det sista på min lista
• Vi tog upp bland annat värmeväxlaren på vinden (igår åkte den nämligen ut)
• Packade ihop mina saker och gick för att lämna Raffe. Det tar sin lilla tid för han är smart nog att fatta och vill gärna ta omvägar och sniffa och ha sig. Gick bra att lämna.
• Drog till tunnelbanan och hade bra flyt. Både med tid och med trevligt sällskap. Förvånansvärt få människor som åker. Vilket är bra.
• Gick till naprapaten och uttryckte rätt klart att jag var lite småtrött på min kropp. Han behandlade så gott det gick de olika delarna (häl, höft, bröstrygg/nacke) och nu på kvällen känns det bättre.
• Gick till kontoret och träffade fina kollegor. Vi jobbade ihop en hel del och avbröt för att köpa sushi och äta den på taket i solen. Underbart! Fortsatte jobba på eftermiddagen. Mycket skönt att inte ha så många digitala möten – bara ett med lurar.
• Åkte hem och han planera en grej på fredag på vägen.
• Jag och John hjälptes åt att fixa middag som alla sen intog (blodpudding med rätt mycket grönsaker till)
• Sen packade jag och barnen badkläderna och drog till Tyresö och badade. Klämde en glass före vi åkte hem.
• Hann tvätta en maskin (städtrasor) före badet, och en medans vi var där. Hängde upp lite tvätt ute eftersom det typ är 23 grader nu på kvällen.
• Avslutade med en intervju av Scriin som ska göra en uppdatering av sin app med lite mer gamification. Superspännande!

Tvättat händerna orimligt många gånger idag.

Såg på fejan som en distraktion från corona, och med förbud att googla. Använd din hjärna och tänk lite istället.

Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt efternamn.

• Dryck – havredryck försöker jag lära mig att tycka om
• Mat – hallonsylt äter jag mycket av just nu
• Plats – hemma för där är jag nästan hela tiden nu
• Djur – hare som jag ser nästan varje morgon
• Flicka – Hilda för det hade mamma en patient som hette och som hon åkte till i flera år, även ibland när hon var ledig för de hittade en så fin relation
• Pojke – Harry för det heter Simon i andranamn
• Yrke – hundpsykolog tycker det vore ett häftigt yrke
• Ord för att beskriva någon – härlig för det gillar jag, härliga människor
• Något i ditt hem – hyllor med böcker
• Kroppsdel – hals som jag håller på och tränar upp rörelsen i just nu