I vintras gjorde vi om så att jag bara lämnade en dag per vecka för jag pallade inte att lämna. Nu har det av någon anledning blivit många lämningar för mig så här i början och döm om min förvåning när det har gått hur bra som helst.

Obeskrivlig känsla faktiskt. Som idag.

Väckte barnen halv 7. De vaknade efter en stund och jag bar ner en i taget. De åt frukost tillsammans med mig och sen ville de gå upp och leka. Klockan var bara 07:10 så det var ok. Sa att jag bara skulle plocka bort frukosten och sen komma upp och hjälpa dem med kläder.

När jag kom upp hade båda klätt av sig (vääääääääldigt ovanligt med Simon) och valt kläder. Joel fixade tandborstarna när jag hjälpte Simon på med kläder. Simon ville sen borsta själv.

Sen byggde vi lego i en kvart.

De fick på sig ytterkläder och vi gick till dagis. Simon började direkt leka och vinkade lätt hej då. Vidare till skolan där det var samma visa. Vips kunde jag gå till t-banan och hann med det planerade tåget och då hann i tid till min kund i Danderyd.

Jag hoppas det är att de ska till olika ställen som faktiskt spelar större roll än vi trott.

Som jag nämnt tidigare är juni i år en månad då många eror tar slut.

Idag har Joel gjort sin sista dag på förskolan, för alltid. Det är helt galet vad fort det har gått. Nästan 4 år sen han började.

Han själv är inte det minsta sentimental utan ser med stor glädje fram emot föreskoleklassen, eller 6-års som jag tror blir det vi säger.

Jag önskar man kunde ge dem hur mycket som helst. Dem – alltså de som tar hand om våra barn varje dag vi är på jobbet. De är såååååååååååå fantastiska.

Inte en dag oroar jag mig för hur barnen har det. Jag vet att de har det bra. Detta trots att de sällan (typ aldrig) längtar till förskolan eller ens vill gå dit på morgonen. De vill ju sen inte gå hem heller, så den oviljan har inte med själva stället eller personalen att göra.

Nåja, de har ju fått lite olika saker tidigare (näsduksfodral och mössor tex). Den här gången blev det nyckelringar.

Avdelningarna får var sin (solstrålen och regnbågen så ni kan ju gissa vilka) och sen får de som är på barnens avdelning varsin där de själva fått välja band utan att veta vad det var till.

Alla 07:or har gått och dansat en dag i veckan (tror jag det är). Något Joel pratat mycket om. Visar alltid när vi går förbi förskolan de har lånat större lokal hos.

Igår var vi bjudna till förskolan efter att förskolan stängt och så hade vi dansuppvisning. Jag skriver vi för vi föräldrar fick givetvis vara med. Roligt!

Häftigt att se hur mycket roligt man kan ha med musik och lära känna sin kropp och styra den.

En uppskattad tillställning.

På vår förskola har de en tradition där de blivande skolbarnen åker till Skansen en dag i maj. Onsdagen före Kristi Himmelfärd var den dagen och det var några veckor före det som de frågade om jag kunde följa med som extra vuxen. Vem kan neka till ett sånt uppdrag? När jag såg väderprognosen (10 mm regn) veckan inne suckade jag lite men oj så det förändrades. Strålande, fantastisk sol blev det.

Två pedagoger och jag och en förälder till som anslöt sig i sista stund. Nio barn. Så jag räknade till nio rätt många gånger den dagen.

T-bana till slussen, djurgårdsfärja och sen promenad till Skansen. Fyra timmars lek, promenad och utforskande på Skansen och sen färja och t-banan hem. Snacka om att det var en skock trötta människor som kom tillbaka strax efter tre.

Ikväll fick jag äntligen tummen ur och fyllde i föräldraenkäten i förskolan. Vi fick lappar i barnens fickor på dagis för alldeles för länge sen. Igår fick jag enkäten i lådan så jag och John satte oss i soffan nyss och gick igenom.

Nu har jag levererat våra svar den digitala vägen. Grymt smidigt.

Framför allt det man inser är att vi är så otroligt fantastiskt nöjda med förskolan. Personalen är underbar!

Idag var det inplanerat utvecklingssamtal på förskolan. Både Joel och Simon i samma veva. En halvtimme var. Jag och John skulle båda gå. Inatt vaknade jag dock upp med ett element bredvid mig. Elementet var en febrig Joel så John vabbade och jag gick på samtalet ändå.

Otroligt roligt att få se lite bilder och filmer från vad de gör och sen höra Jessica berätta om hur de funkar i gruppen och vad det gillar att göra.

Det blir alltid så slående att Joel och Simon är två helt olika personer.

För Joels del var detta sista samtalet på förskolan. I höst är det sexårs som gäller. Galet!

Idag var det återigen dax för vernissage på dagis. Både jag och John hade såklart lovat att komma. John kom dock en stund efter mig och det var två besvikna killar när jag berättade att pappa skulle komma lite senare. Det gick dock snabbt över och de visade runt mig och berättade att man fick en muffins var.

När John kom blev de eld och lågor och Joel fixade te och muffins åt honom och visade runt och hade sig. Härligt!

Det är så roligt med dessa avslappnade vernissager. Man får chans att strosa runt i lokalerna och titta på alla häftiga grejer de har gjort. Man hinner mingla med andra föräldrar och barn lite, men framför allt hinner man faktiskt säga mer än hej till en och annan pedagog. Gillar!

Vi fick med oss fyra barn hem så kvällen blev minst sagt underhållande men inte så tyst 🙂

Nu har tjejerna gått hem och grabbarna slocknade utan några problem vid 8.

Idag började vardagen igen. Ganska skönt att komma in i rutiner igen. Vi har gjort en förändring till den här terminen och det är att John (som föredrar att lämna) gör det även på måndagar och jag (som föredrar att hämta) gör det på måndagar.

Det kändes otroligt lyxigt att komma tidigt till jobbet en måndag. Nu lämnar jag endast på torsdagar och då jobbar jag hemifrån. Passar mig perfekt.

Lämningen gick visst strålande och vid fyra-tiden var det min tur att hämta. Det var otroligt roligt att träffa alla pedagoger igen! Blev sådär riktigt glad och lycklig av att barnen har det så bra på dagarna.

Simon hade inte sovit sa de (vilket iofs är bra) så jag gjorde mig redo. Hade på t-banan hem just läst om en pappa som hämtade skrikande son på dagis (Martin Forsters “Fem gånger mer kärlek”) så jag var laddad.

Simon samarbetade sådär. Joel var bara påklädd helt plötsligt och ville bara ha lite hjälp. Simon “lurade” jag genom att föreslå att han skulle blunda och räkna till 10. Då passade jag på att sätta på overallen. Det gick. Värsta surheten försvann och overallen kom på. Sen gick det lättare.

Vi parkerade oss i soffan hemma. Åt middag runt 6-tiden och halv 7 somnade Simon i soffan.

Undrar om Simon blev sur för att jag skrev att han var trotsig för idag var det nog värre än någonsin. Till en början vid hämtningen så sprang han mest runt och tramsade när jag bad dem klä på sig och frågade vem som ville ha hjälp. Joel klädde snabbt på sig med viss assistans från mig.

Sen sa jag till Simon att det var dax att klä på sig nu och att han fick göra det själv för nu skulle jag klä på mig själv. Det slog slint totalt och han blev helgalen. Viftade och slog och skrek. En förälder frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt men jag tackade och sa att det nog gick över. En annan sa till Simon att man verkligen inte får slå andra.

Till slut slutade han slå och då kramade jag honom istället (efter ett djupt andetag), och frågade om jag kunde hjälpa honom. Men han kunde minsann själv. Det tog sin lilla tid och han blev arg ett par gånger när sakerna trilskades med honom, men till slut så hade han lugnat sig och vi kunde gå ut.

Jag mutade Joel med löfte om en överraskning senare i helgen om han lät Simon köra snowracern hem (Simon hade kört till dagis nämligen).

Gick hyfsat hem även om de bökade lite. Hoppades innerligt att datorn äntligen skulle ha kommit (vilket den borde), och bröt ihop när den inte hade kommit. Tur att det är helg.