Idag kom femåringen i mig fram. Dagarna då jag lämnar på förskolan (måndag och torsdag) börjar jag numera fasa för redan dagen innan. Inte bara kvällen.

Joel är ganska seg att väcka men det är mest mysigt så länge man gör det i god tid bara. Simon vaknar ofta av sig själv (gärna tidigt när jag lämnar av någon anledning).

Frukosten får man tjata i dem oftast, eller lura i. Mackpaus funkar fortfarande bra dock 🙂

Sen kommer stora fasan, påklädningen. Har hört talas om barn som vill själva. Icke.  Det börjar med blöjbyte på Simon som aldrig går bra. Oftast får man jaga honom för han vill verkligen inte. Läste en post på Onekligen, en blogg jag nyss hittat som är läsvärd, om just påklädning. För många verkar det vara en fas (läs kommentarerna) men jag trodde faser var mer eller mindre korta perioder – inte flera år.

När vanliga kläderna är på ska ytterkläderna på. Älskade sommar – var har du tagit vägen? Nu är det lager som ska på och inte vill barnen ha det 🙁 Man får se det som dagens första träningspass.

Sen kommer den biten som oftast är ganska enkel – att ta sig till förskolan.

Slutligen ska man säga hej då och senaste veckorna har inte varit någon fest. Har något vagt minne av att den här delen gick rätt bra en period. Nu är det klängande barn och gråt och kramar och en ovilja att vara på förskolan.

Nåja tillbaka till femåringen som kom på besök. Hade lyckats ta mig igenom frukosten med bara ett mindre snedsteg – jag hade sköljt Joels yogurtskål som han minsann skulle diska själv!

Försökte snällt få dem att komma så vi kunde ta på kläderna, efter att ha bett, tjatat och till slut blivit arg så fick jag spunk. Vrålade, hoppade och sprang till soffan och kröp under en filt. Hörde hur de direkt lugnade sig och ropade lite. De kom in i vardagsrummet och klappade på mig och sa förlåt. Jag sa som det var att de måste vara lite medhjälpliga för jag orkar inte hålla på som vi gör. Tror att de förstod lite iaf.

Sen gick det lite lättare med Joel men inte med Simon. Själva lämningen tog nog bara 20 minuter där sista fem var i grinden med Joel som inte ville att jag skulle gå. Kanske trodde han inte att femåringen skulle klara sig?

Nu sitter jag på jobbet och vilar, och hostar och snörvlar.

Förkylningen gör att jag idag jobbar hemifrån igen trots att det är John som lämnar fredagar. Barnen tyckte att vi båda skulle lämna och det var ju inte fel med lite frisk luft.

Lämningen gick extremt bra, även om barnen var sådär sugna på att klä på sig hemma och gå till dagis.

Kanske ska vi alltid göra så 🙂

Bök kan sammanfatta den senaste tiden med barnen.

Läggningen igår var enormt påfrestande. Först halv 10 sov båda barnen (Joel hade sovit på förskolan). Inte alls skoj när man är förkyld, även om John hanterade slutet så hör jag ju böket.

Lämningen idag var inte rolig alls. Båda är inne i en period då de inte alls vill gå till dagis.

Hämtningen gick inte heller bra (det brukar vara den enkla delen). Joel blev upprörd för att jag låste upp Simons cykel först så Joel fick vänta. Sen åkte han i förväg och vi hakade på efter, men han ångrade sig och ville gå ett annat håll. Då hade Simon redan korsat gatan så det gick inte att vända om. Joel blev enormt upprörd av detta och kanske en halvtimme senare hade han släppt det. Då hade han gråtit, skrikit, sparkat etc hela vägen hem. Jag fick till slut tvinga honom att sitta i vagnen eftersom han vägrade lyssna på mig. Väl hemma fortsatte han yla. Till slut lugnade han sig och fick softa lite vid tv:n där han nästan somnade.

Läggningen idag gick bättre än igår men först kvart över 8 sov barnen – trots enorm tröttma.

Tur att de är så roliga och mysiga emellan alla dessa turer med bök så det jämnar ut sig 🙂

Just nu verkar de dock fokusera mest på mig. För en period sen var det John som fick mest bök. Tur att det varierar!

Barnen har varit lite ledsna vid dagislämning ett tag nu och måndag (som är min lämningsdag) är alltid lite värre. Joel gick finfint idag men när jag skulle gå ifrån Simon så tittade han ledsen på mig och kröp upp i min famn.

– “Nej, mamma, inte gå” säger han med hjärtskärande röst.
– “Vet du vad Simon? Ska vi ta en snurrkram? Det gjorde jag och Joel en gång när han var lite ledsen och sen gick det bra” säger jag med varm röst och klappar lite på honom.

Så jag ställer mig upp och lyfter upp Simon och kramar honom så mycket det går och snurrar ett par varv. Ger honom en puss och ställer ner honom på golvet och säger lite bävande hej då. Men Simon har hajat och säger glatt hej då och vinkar samtidigt som han springer bort mot en duplolåda.

Efter en dags vab för mig och så familjens dag igår (bloggpost kommer senare) så är det idag tillbaka till vardagen som gäller. Klockan ringde 7 eftersom jag lämnar. Tror jag sov 8 timmar i natt faktiskt – det händer inte ofta vill jag lova.

Nu tre timmar senare sitter jag vid datorn hemma och jobbar ikapp min mejlinkorg på jobbet, för att sen beta av allt annat som behöver göras. Barnen lämnade på dagis vilket gick över förväntan med tanke på att de här hemma inte alls ville dit. Joel tyckte att det räckte om en av oss jobbade och en var hemma. Dagens andra tvättmaskin snurrar och sängarna har tömts på lakan (storstäd på schemat efter dagis/jobb idag).

Suveränt att kunna jobba hemifrån på många sätt. Mer fokus eftersom ingen kan komma och störa, plus att man faktiskt kan tvätta ikapp.

Mornar med barn och dagislämning är sällan riktigt bra. Alltid är det något. Idag var en dock en sån dag där allt gick bra, så jag njuter av den känslan ett tag tror jag.

Båda barnen hamnade i vår säng under natten (numera väldigt ovanligt) och vid halv 7 hade Simon sovit klart. Joel låg kvar en stund till men somnade inte om. Simon åt frukost, Joel ville titta på tv. Sen sprang Simon nakenfis och underhöll mig. Jag förberedde packning och kläder.

Sen åt Joel lite frukost (typ äpple). Inget gräl om vad de skulle titta på via svtplay (!). Påklädningen gick över förväntan. Simon lite ledsen som inte längre fick vara nakenfis. Joel rusade så till dörren för att vara först och Simon gick till pianot och klinkade lite.

Joel gick ut och hackade is och sen fångade jag in Simon som faktiskt inte grät när overallen skulle på.

I vagnen gick bra, sen höll det på att gå illa när de inte kunde enas om vilket håll, men det löste sig snabbt.

Väl på dagis rusade båda in och det kändes bra att se att Joel, som nu varit hemma en dryg vecka, rusade runt glad. Båda gav mig kramar och pussar och vinkade hej då.

Lämningarna har gått bättre (även för mig) senast tiden. Idag när vi närmade oss dagis så såg vi en lastbil med container på flaket parkerad i närheten. Den ville de såklart pausa och titta på. Vi kommer upp till dagis och går in på gården. Joel ska vara ute och Simon inne säger en pedagog. I samma stund hör vi motorljud och en hjullastare dyker upp på vägen utanför gården. Båda barnen blir överlyckliga och ropar “hjullastare” och springer mot grinden. Tänker att vi kan väl kolla lite.

Efter en stund går vi tillbaka och när jag kommer in så har de ändrat sig på småbarn – Simon ska vara ute. Jag har dock lockat med att han kan leka med tåg inne så det är på väg att bli lite dålig stämning. Lockar med hjullastaren ute och Simon blir glad igen och knallar genast ut. Jag pratar lite med personalen och lämnar lite saker. När jag kommer ut letar jag lite efter grabbarna för att säga hej då.

Sen ser jag dem. De står sida vid sida och spanar efter hjullastaren. Till min förvåning gick det hur bra som helst att säga hej då och sen gå iväg mot hjullastaren och hemmet.

Simon hostade lite i natt och det blir alltid sådär att man som förälder undrar om det är ok att gå på dagis. Men på morgonen var det lite bättre och med tre vab-dagar förra veckan kände jag att vi testar.

Väl på dagis så fick Simon sätta sig i utflyktsvagnen och verkade nöjd. Joel står bredvid mig och lägger helt plötsligt av en hostattack värre än Simons natthosta.

– “Öh, hmm… oj då. Var kom det där ifrån, Joel?” undrar jag med personalen bredvid mig.

– “Äpplejosen”, svarar Joel och jag minns då att han vägrade blanda ut josen med vatten och jag sa att om han hostar så får han lite vatten i.

När sånt där händer känns det som att man är pappan i Solsidan som lämnar barnet på dagis trots att man vet att det är sjukt…

Idag när jag lämnade Joel (Simon fick hänga med hem igen för andra dagen i rad då han har feber) och skulle säga hej då så cyklade han runt på en trehjuling och jag ropade på honom. Han kom cyklande ganska direkt och jag sa att jag ju måste ha en hejdå-kram.

– “En cykelkram”, fnissade Joel och pussade mig glatt.

Det är så skönt att han trivs och är enkel att lämna.

Måndag morgon. Simon vaknade vid 6-hugget strax efter att John gått upp. Eftersom den inre klockan är 7 var det ingen idé att försöka somna om. Istället smög vi ut för att inte väcka Joel (som fortsätter vandra in till oss de flesta nätter).

Efter kanske 5 minuter hörde vi Joel uppe i trappan som kände sig lite ensam eftersom han inte såg oss. Familjen samlad 🙂

Vi åt frukost, tömde diskmaskinen (med barnens hjälp), sa hej då till John som cyklade till jobbet. Jag fixade lite med tvätt och barnen lekte i barnrummet. Vi byggde koja i myshörnet. De byggde duplo och jag fixade med lite saker. Mer kojbygge och sen klädde vi på oss och gick ner och åt lite frukost och kollade på Hurra för Kalle som fortfarande är en klar favorit.

Påklädningen gick utan problem och vi hinner knappt komma ut förrän Joel undrar vad det är som låter. Vi tar vägen vid stora vägen för att kolla – det är en gräsklippare som samlar löv. Vi börjar gå mot dagis och då ser Joel en till! Lyckan är totalt och han pratar hela vägen upp till dagiset om att han sett två gräsklippare.

Ställer cykeln, hjälper Simon på med reflexväst eftersom han ska på utflykt, går och ställer vagnen. Hjälper sen Joel av med kläderna eftersom hans grupp ska vara inne på förmiddagen. Får ett riktigt kram- och pusskalas till hejdå.

Väl ute så säger jag hej då till Simon som knappt bevärdigar mig med en blick eftersom jag kommer och stör Einar (vikarie) som underhåller barnen.

Knallar till t-banan och får äntligen sätta mig och börja läsa Bara ett barn. Sugs in och helt plötsligt är jag framme och måste gå av. Passar på att läsa en sida till i hissen upp.