Sue | 2011-01-07, 12:28
En söt liten historia om två giraffer som är likadana, av samma sort, och som vill ha barn. Vi har haft den ett tag nu och läser i den lite då och då. Den handlar ju inte om fordon så den är inte lika poppis som såna böcker.
Gillar de färgrika sidorna, och det verkar barnen oxå göra. Att det är krokodiler med höjer storyn eftersom barnen tycker det är såååå spännande med krokodiler.
Joel gör som alltid, ligger och lyssnar när man läser. Simon däremot blir helt till sig över bilden på krokodilen som biter giraffen i benet och på lejonet som vrålar. Han vill hela tiden bläddra tillbaka och titta på just dessa två bilder.
Det har visst kommit en fortsättning och vi får väl se om vi slår till på den för lite nyfiken är vi på hur det går för Junior.
Sue | 2011-01-06, 22:09
Älskar de små historierna om nalle, fågel mfl. Om vi får något dödsfall i närheten är det definitivt en bok vi kommer att läsa många gånger. Just nu finns den ju dessutom på svtplay 🙂
Gillar idén om att man blir en fjäril när man dör. Lite roligt när fågel sen råkar äta upp fjärilen.
Frågade Joel häromdagen vad som händer när man dör.
– “Då går man i kyrkan” svarar han direkt.
Givetvis kommer det från denna bok! Känns skönt att kunna avdramatisera döden på det här sättet. Livet går vidare helt enkelt, men man får gråta såklart.
Vill ha alla Vem-böckerna. Joel (drygt tre år) har gillat dem hittills och nu börjar Simon (snart två år) gilla dem.
Sue | 2010-12-29, 15:16
Eller födelsdagsboken som Joel kallar den. Anledningen är att vi när vi tittat igenom boken visat hur gamla olika personer är, tex mormor, farmor, mamma, pappa etc. Sen påtalat att när man fyller år så blir man ett år äldre och hamnar på en annan sida. Joel tyckte det var mycket spännande.
Tycker boken är kanonbra. Gillar att det finns olika fokus, eller sätt, att visa på siffror och räknande. Tror vi kommer ha massor med glädje utav den här boken.
En suverän presentbok skulle jag vilja säga.
Sue | 2010-12-26, 15:31
Den tredje boken om barnmorskan Cecilia och mellan första och andra boken blev det ett uppsving och likadant är det nu. Jag har tidigare haft lite svårt att helt och hållet ta till mig Cecilia men i den här boken är det enkelt och jag är med på hennes spår.
Gillar verkligen den här boken. Gillar tempot, innehållet, sätter Katerina skriver på. Tycker dessutom det är häftigt att Cecilia råkar ut för en sak som jag för tre år sen inte skulle trott på men som jag nu vet två stycken par som råkat ut för. Som vanligt är det spännande med scenerna från förlossningen och en del minnen väcks till liv. Den här gången datoriserar de förlossningen och det känns ju relevant på ett annat sätt 🙂
Tror ett nytt grepp är att skriva mer ur andra personers perspektiv, något jag har för mig Carin Gerhardsen gör bra, och det tillför väldigt mycket i boken tycker jag. Kanske har det varit lite sånt tidigare men då är det klart förbättrat nu. Kanske så att det oftare är personerna direkt runt Cecilia och inte bara andra delhistorier.
Kanske kändes slutet lite snabbt efter en bok i lugnt och behagligt tempo. Jag hoppas att några av trådarna där fortsätter i nästa del – som jag vet att Katerina sitter och skriver på. Längtar!!
Sue | 2010-12-15, 23:19
– den ocensuerade historien om ett nyblivet föräldrapars nedstigning i småbarnshelvetet. Hittade boken via en blogg jag följer och blev lite intresserad såklart.
Började läsa på väg in till jobbet, och läste ut den på vägen hem. Den är således extremt lättläst. Nästan lite väl lättläst. Hade läst om den, både på nätet och på pärmen och hade förväntat mig mer. Det gick så fort och jag ville läsa mer, veta mer om deras liv. Bilderna finns givetvis och ger ytterligare en dimension. Jag tror att jag måste ta en läsarvända till, minst, och då för bildernas skull.
Skönt att läsa om några som har det värre, riktigt jobbigt faktiskt. Det här paret har precis som vi fått två pojkar med ca 1,5 års mellanrum. Skillnaderna är dock fler än likheterna och jag tänker att trots lite sömnstrul och lite annat småbök så har vi ändå haft en hyfsad resa. Dock blir det en hel del igenkännande nickar när jag läser boken, små detaljer som man ibland glömt bort och nu påminns om.
I boken är det kolik, barn som springer iväg okontrollerat, sömnproblem, depression och annat som verkar otroligt jobbigt. Lider med dem och gillar att det ändå märks att de samtidigt älskar sina barn och visar det för dem. Jag är helt övertygad om att den här boken behövs, att det även behövs fler böcker för föräldrar som har det tufft.
Vill nu veta hur det har gått för dem. Hur känns det nu? Hoppas på en uppföljare, en gladare och ljusare sådan 🙂
Sue | 2010-12-12, 10:22
Lättläst underhållning, men inte mer än så. Kände nog samma sak som när jag läste Martina-koden.
Slutet överrumplade mig dock något måste jag erkänna. Jag som ändå funderade en del på vartåt det lutade och kunde inte förutse detta.
Vet inte varför jag har svårt att ta till mig huvudpersonen eller varför det känns viktigt. Boken gick ju undan att läsa så egentligen kan jag ju inte tycka att den är så dålig.
Kanske är det för att det känns som ett filmmanus mer än en bok. Jag ser hela tiden Martina framför mig i de olika scenerna.
Nåja, kanske blir det fler böcker av henne när min “att-läsa-lista” nått sin botten.
Sue | 2010-12-11, 20:16
Så träffsäker hon är. Helt galet träffande ibland. Givetvis är det vissa saker jag inte alls känner igen mig i men det är ändå så bra och öppet skrivet att det ger något att läsa texten. `
På vissa ställen är detta en suverän föräldrabok (eller kanske snarare “livsbok”), den typ av bok där man känner att man är inte är ensam om att vara trött och sliten och inte alltid agera som man skulle vilja. Flera gånger berättar hon även om hur hon tänker och agerar och det känns som taget ur någon av de böcker jag läst – hon är klok Mia.
Har haft svårt för de tv-serier hon gjort, eller iaf trott att jag har det så jag har inte sett dem. Förrän jag hittade Solsidan så därför blev jag lite lockad av boken och när den låg på Åhléns till bra pris slog jag till. Har verkligen inte ångrat mig! Kanske får det även blir någon titt på hennes andra tv-serier framöver 🙂
Någon gång i höstas hittade jag till hennes nuvarande blogg och följde den tills hon tryckte på pausknappen. Är så enormt imponerad av hennes öppenhet.
Sue | 2010-12-07, 20:12
Vi har ganska nyligen börjat läsa böcker om Paddington. Själv lyssnade jag nog bara på band för jag kan inte hitta några böcker om honom. Minns att jag gillade honom och kommer ihåg berättarrösten, men inte så mycket mer.
Jag tror Joel gillar honom. Det faktum att han gillar marmelad har iaf fastnat hos Joel för det påpekar han varje gång vi läser den. Han ligger gärna och lyssnar på den här boken och nu i juletider är den mycket passande.
Simon har ännu inte ro nog att sitta och lyssna så som Joel gör, men vi lär läsa boken många gånger. Kanske är det en sån som åker ner i adventslådan för att läsas i december varje år 🙂
Åtminstone jag vill läsa mer om Paddington!
Sue | 2010-12-05, 22:46
Vilken bra bok! Har njutit av den som man njuter av en god karamell. Gillar hur han viker av från huvudämnet och smyger in någon rolig detalj eller historia för att sen knyta ihop säcken som sig bör. Han skriver lättläst och på ett sätt som gör att jag hela tiden vill läsa vidare – som i en deckare, men ändå inte.
Robert berättar öppet om sitt liv och det är otroligt roligt att få lite inblick i hur det går till “bakom kulisserna”, samtidigt som han även visar att det finns en riktig människa bakom alla figurer. Det är nästan som att man sitter på ett fik och Robert berättar. Han kan verkligen berätta och jag önskar verkligen att boken inte var slut.
Jag blir ändå lite sorgsen av hur han missat sin familj eftersom han är arbetsnarkoman, men inser oxå att han är en annan typ än jag och för hans bästa så har han gjort rätt som prioriterat jobbet antar jag. Beundrar hans fru som hanterat barn och annat med familjen och gett honom den frihet han verkar ha haft, och behövt. Han har ju inte ett vanligt 8-5 jobb kan man ju lugnt säga.
Såg förresten “Berg flyttar in” med honom under tiden jag läste och det var kul att känna igen vissa händelser han refererade till och även veta mer än som kom fram där.