Så var inskolningen över och normala tider ska användas så jag lämnade vid 9 idag och ska hämta vid 3. Det märktes att Joel förstod att jag skulle gå för han var väldigt mammig och ville nästan inte släppa min hand. När sen Elviras pappa sa hej då och hon började gråta så såg jag hur han funderade. Lika bra att ta tjuren vid hornen tänkte jag och sa att jag skulle gå. Givetvis började han storgråta och idag sved det i hjärtat när jag gick och han grät och ropade mamma.

På väg hem träffade jag på några grannar som varit borta hela sommaren och stannade och pratade. Jag berättade om inskolningen och kvinnan sa en klok sak.

Klart att de gråter, konstigt vore det väl annars.

O visst är det så. Det kändes lite bättre efter det, även om det känns tomt här hemma idag.

Sista inskolningsdagen och Joel var där i nästan sex timmar. Hade gått jättebra, blir han lite ledsen så hittar de på något nytt och då är det som bortblåst.

Idag lekte de ute när jag och Simon kom. När jag kom in genom grinden och han fick syn på mig ropade han “mamma” och kom springande mot mig med öppna armar och gav mig en kram. Det är så man smälter!

De berömde honom för hur bra han äter, både mängd och sätt. Trots att han doppade piggelinglassen i blåbärssoppan så spillde han inte. Var nog ett klokt beslut att låta honom hälla med vatten i vintras.

Väl hemma somnade Simon och vi gjorde chokladbollar. Oj så gott!

Vi hör det på lång väg, gråtkalaset. Väl framme ser vi åtminstone tre barn som gråter. Tydligen blir det ofta så när inskolning pågår. Barnen försöker hitta sina roller och platser i gruppen.

Joel har med Findus-dockan och det är många som vill titta. Många av småtjejerna (inga killar av någon anledning) vill även titta på Simon och hålla i vagnen. Joel ogillar detta skarpt och gråter argt. Jag försöker avleda genom att gå in med glassen till kalaset i eftermiddag. Får dock sällskap av två småtjejer så Joel fortsätter vara upprörd. Anki gör en insats och tar Simon så att jag och Joel kan sätta på skorna igen.

Sätter mig vid sandlådan och leker lite så att Joel lugnar ner sig. Under tiden är det minst tre barn till som börjar gråta av olika anledningar.

Sen är det dax att säga hej då, och då börjar Joel gråta igen. Jag förklarar att jag ju kommer sen i eftermiddag när de haft kalaset. Sara kommer och frågar om Joel vill ha en stor cykel. Han fortsätter gråta och jag säger att vi ju ses i eftermiddag. Joel sväljer gråten och säger “ja” på sitt bestämda sätt. Sen går han och Sara till förrådet för att hämta en cykel och jag och Simon går hem.

En bra bit hör vi flera gråtande barn, men just när vi gick ut genom grinden så var Joel inte ett av dem!

Det kom aldrig något samtal från dagis så strax före halv 2 satte jag Simon i babybjörnen och travade upp till dagiset. Strax efter att jag kom in så kom Sara ut med en nyvaken Joel. Ingen gråt utan han var kvar hos Sara en liten stund, sen lyckades jag med konststycket att bära Joel på höften med Simon i babybjörnen. Börjar förstå varför flerbarnsföräldrar är vältränade…

Joel hade somnat utan problem och vaknat till två gånger men somnat om igen. Han hade även ätit en bra lunch. Han hade blivit lite ledsen några gånger men då hade de bara lockat med någon annan aktivitet och han glömde bort att vara ledsen.

Idag lämnade vi nappen i lådan utan minsta gråt och gick ut till vagnen (bara för att jag idag kommit ihåg att ha en napp i fickan…).

Imorgon blir det kalas på dagis!!

Ja, då sitter jag här och det närmar sig sovstund på dagis. Undrar om det kommer att gå bra eller om de kommer att ringa.

Man önskar man hade en lite webbkamera där man kunde se hur han reagerar. Känns konstigt att inte ha honom här, och ha full koll på vad han gör. Även om John varit hemma så får man ju bra rapporter från honom, precis som John får av mig. Förskolepersonalen är inte riktigt lika detaljerade

Efter en ganska stökig natt och tidig morgon så packade jag återigen ner grabbarna i vagnen för att ta en promenad till dagis. Idag var de ganska så nöjda 🙂 Simon ligger och tittar i böckerna Joel läser.

Väl framme på dagis var Joel snabbt ur vagnen och sprang iväg och lekte. Simon och jag gick in och la Joels kudde på hans plats. Idag ska han nämligen prova att sova på dagis. När jag kom ut igen kom Joel springande och ropade på mig. Han ville visa sin fordonssamling i sandlådan.

När det sen var dax att gå ville han inte alls det utan han ville att jag skulle följa med honom och Anki till gungbrädan. Anki fick lyfta upp honom och jag glatt vinka hej då till en storgråtande Joel. Är dock helt övertygad om att det gick över så fort han fick syn på gungbrädan.

Sommaren är på återbesök! Tog som vanligt Simon i bärselen och knallade till dagis. Det hade gått bra idag oxå men han var trött och det blev samma visa med nappen när den skulle läggas i dagislådan. Storgråt ända tills vi nådde vagnen. Svettig värre att i strålande solsken mecka fram nappen till gråtande Joel och sen få Simon ur selen och ner i vagnen, sätta Joel i vagnen, sätta på mig skorna och packa ihop sakerna och lägga under vagnen (sakerna=bärsele, Simons mössa, Joels skor och jacka). Sen insåg jag att vi blivit inparkerade av en annan vagn så då fick jag lyfta vagnar och mecka för att komma ut.

Sen lekte vi tittut bakom sarongen på hemvägen som vanligt.

De vill förresten ha intyg på Joels äggallergi så om 20 minuter ska vårdcentralen ringa upp mig.

Riktiga bamse får bara lämna hemmet i undantagsfall så vi har kopiorna med på promenad. Strax före 9 packade jag ner barnen i vagnen och Joel fick “bamse”, napp och en bok. Har en gammal sarong som solskydd i vagnen och Joel tycker det är helskoj när jag lägger över den och sen säger.

Nämen, var tog Joel och Simon vägen?

Han skrattar varje gång och vi håller på så hela vägen från dagis, och hela vägen till dagis. Min utmaning är att hitta på olika sätt att säga ungefär samma sak 😀

Idag hann vi knappt komma innanför grinden på dagis förrän han ville lägga ner napp, bamse och bok i sin lilla ryggsäck. Jag lyfte upp honom ur vagnen och då ville han att jag skulle följa med till sandlådan – där han genast hittade “sin” grävmaskin. En stund senare försökte jag säga hej då men han brydde sig inte utan var fullt upptagen att leka.

Strax före halv 12 satte jag Simon i babybjörnen och knallade upp till dagis med tvillingvagnen. Jag och Elviras mamma (som oxå skolar in nu) fick sitta i personalrummet och vänta för att inte störa under lunchen. Inga gråtande barn hördes och det tolkade vi som ett bra tecken.

Simon var lite trött och blev aningens missnöjd av att vänta men så till slut kom fröken Susanne med en glad och sprallig Joel. Han klättrade snabbt upp i mitt knä och myste lite. Lunchen hade gått bra. Soppa och pannkakor och Joel hade fått pannkakor utan ägg. Misstänker dock att han smakat av någon annan eller att de stekt i samma panna utan att diska för jag tyckte jag såg några röda fläckar på hakan. Får fråga imorgon på något bra sätt.

Sen skulle vi gå hem och då sa jag att vi får lägga nappen i lådan på dagis så den finns där imorgon och det var helt ok för Joel. I fem sekunder. Sen började han storgråta och blev inte särskilt tröstad av att jag sa att det finns en napp ute i vagnen (klappade mig själv på axeln för att jag kommit ihåg att ta med den).

Väl i vagnen med nappen blev han dock helnöjd, precis som Simon som hann somna lagom till att vi kom hem.

Nu ligger de båda i sina sängar och sover och jag går och tittar lite på dem ibland, och ler. Det är något visst med barn som sover!

Idag vaknade Joel lite extra tidigt så jag tänkte att om jag tar en promenad före dagis så kanske han kan slumra lite. Så en dryg halvtimme före det var dags att lämna på dagis packade jag ner barnen i tvillingvagnen och gav mig av på en rask promenad.

Simon var missnöjd stora delar av promenaden (somnade 100 meter från dagis) och viftade en del med armarna vilket irriterade Joel som inte alls tänkte sova utan piggt tittade på allt vi gick förbi.

Väl på dagis hoppade han glatt ur vagnen och kompisen Olle kom och de nästan kramade varandra. Hur gulligt som helst! Joel försvann genast iväg och hittade en lastbil med snöre som han drog runt på. Efter att ha småpratat lite med barn, fröknar och föräldrar så sa jag hej då till Joel som inte reagerade så mycket idag heller. Skönt! Var lite orolig att han skulle komma ihåg hur ledsen han var igår, fast vi har pratat om det och att det är helt ok att bli ledsen och så där.

Ska bli spännande att se hur det går idag för idag ska han prova att äta lunch. Mattanten och fröknarna är informerade om äggallergin.