Snart två månader har gått sen jag anmälde mig till Tjejvättern så i helgen var det hög tid att komma igång med cykelträningen. John fixade med cykeln (jag tycker sånt är ofantligt trist nämligen och han gillar det). Letade bland träningskläderna för att hitta lämpliga klädesplagg. Konstigt hur man tappar rutinen när det har gått lång tid.

Till slut kom jag iväg och vilken härlig känsla! Solen sken, vinden blåste iofs lite kyligt men farten var underbar. Musklerna orkade mer än jag hade väntat mig så crossen har gjort sitt jobb.

Blev en runda på dryga två mil och snittade 20 km/h vilket var överraskande för mig eftersom det vissa sträckor gick extremt långsamt pga byggen. Till helgen ska jag försöka få till två rundor!

Som småbarnsförälder så är det inte mycket man får ha ifred. Här är en bild där jag tänkte jag skulle dricka lite kaffe. Helt plötsligt var det två små personer till som ville dela koppen med mig – med var sin sked (Simon snodde min och Joel sprang och hämtade en ny).

Prickarna hade inte försvunnit alls igår utan snarare blivit fler så även fötter och ben var täckta, och mage/rygg var knappt normal alls utan en stor röd nässla. Som tur är kliar han sig inte alls så länge han är täckt med kläder. Ringde vårdcentralen och läkaren ringde upp efter en stund och skrev ut Tavegyl på e-recept.

Tavegyl har jag själv använt. Funkat sådär mot klådan däremot blir jag hur trött som helst. Jag frågade om detta på Apoteket och han bekräftade att barnen blir mycket trötta. Han skrattade och sa att vi nog kunde få sovmorgon.

Jag gav Simon en dos tidig eftermiddag och tänkte att han snart skulle bli dåsig. Icke. Han var som vanligt och la sig vanlig tid. Vid kvart i elva vaknade han och var tokledsen så då passade vi på att ge en dos till och hoppades på en bra natt.

Icke. En av de sämsta på ett tag faktiskt då Simon vaknade flera gånger per timme och var ledsen, ibland räckte det att man klappade på honom så somnade han om ibland ville han sitta upp en liten stund.

Jag vill kunna GPS-logga när jag är ute och cyklar eller går långa promenader. Min telefon har ingen inbyggd GPS men däremot stöd för att koppla ihop med en extern GPS mottagare via bluetooth. Först tyckte jag det var en nackdel, men det har faktiskt fördelar – bl a behöver ju GPS-mottagaren “se himlen” och det känns bättre att exponera en billig logger istället för telefonen (speciellt när man cyklar).

Efter lite letande hittade jag Nokia LD-3W för 300 spänn inklusive frakt och slog till.

Nästa utmaning var att hitta en bra applikation för telefonen, men det visade sig att Nokia har en tjänst som heter Sportstracker. Med telefonen i fickan kan man logga när man är ute och rör på sig och på nätet kan man dels se det i realtid, och även spara träningsrundor. I telefonen finns också en karta så man kan ser var man är. Man ser också hastighet, höjd-nivå, tid etc.

I måndags kväll fick Simon lite röda prickar och vi tyckte att de blev värre efter att han fick sin medicin. Igår när han vaknade var det mycket värre, så John skippade medicinen och ringde vårdcentralen när de öppnade. Efter lunch fick de tid och det visade sig vara nässelutslag (urtikaria) och vi skulle sluta med medicinen.

Som tur är verkar inte prickarna klia och bör försvinna inom två dygn. Dock verkar han bli väldigt trött av det, fast det vet jag ju att jag blir så det är inte så överraskande.

Om någon hade frågat mig för åtta år sen så hade jag trott att man alltid orkar ge järnet. Nu vet jag bättre. Är man otränad, dvs inte i dålig form utan formen finns inte, då orkar man inte. Man vill men kan inte. Så var det i somras när jag började träna.

Igår på crossen hade vi en “buy out”, man måste göra något för att få gå hem. Detta gör man efter dagens pass (WOD = Work Of the Day) så man är rätt trött. Vi ställde oss i en ring, sen när musiken började skulle vi göra 2 burpees och 15 knäböj. 50 sekunder hade vi på oss, hann man inte fick man sätta sig och var ute ur leken. 10 sek tystnad (=vila), sen musik och så höll det på.  Eftersom det gick snabbt att göra övningarna så la Amany (tränaren) på lite övningar så i slutet var det istället 5 burpees, 15 knäböj, 1 armhävning, 2 situps.

Första tanken var givetvis “Hmm… om jag inte hinner så får jag vila”, men sen körde musiken igång och tävlingsdjävulen inom mig vaknade. I slutet var vi fyra stycken som slet, låren brände och det flåsades utan dess like när Amany till slut tyckte vi fick ge oss. Kanske gjorde vi 10 varv totalt, kanske färre troligen fler.

Känslan efteråt var otroligt härlig! Att kunna ge järnet sådär ger en otroligt nöjdhet och bra känsla i kroppen, att orka så mycket mer än man tror!

En av de saker vi säger till oftast om nu för tiden är när Joel viftar med sin Bamse-snuttefilt. Det blir rätt hårda snärtar av den och ikväll när jag skulle lägga Joel så viftade han den mitt i nyllet på mig vilket kändes. Jag sa till Joel att så får man ju inte göra varpå han kaxigt säger “Jo!”. Då sa jag att då läser jag ingen saga för sådär gör man faktiskt inte.

John stoppade om Joel som blev ledsen över att det inte blev någon saga och jag la mig brevid Simon och myste. Efter en liten stund kommer det från Joel

“Mamma, jag äskar dig”

Givetvis blev det en saga för Joel!

Igår blev det säsongspremiär på racercykeln. Jag har varit förkyld ett tag och tvekade lite inför bodypump, som egentligen stod på agendan, men ett lätt cykelpass verkade vara en lagom kompromiss.

Jag passade på att prova Sportstracker, som är ett program för mobiltelefonen som loggar rundan med GPS. Verkar fungera perfekt. Den loggar kordinater när jag är ute, visar hastighet etc och kan även sända kordinater så att andra kan se var jag är i realtid… 🙂

Kändes verkligen att det var premiär, för kroppen var inte alls van. Speciellt blev jag trött i ryggen och överarmarna. Förhoppningsvis en vanesak. Jag tog det ganska lugnt ända tills jag blev upphunnen av en kille som tränade inför vätternrundan. Vi slog följe en bit vilket gjorde att jag cyklade lite snabbare än jag borde…

Väl hemma var jag helt slut och grillkväll med A, P, T och O var, om än trevlig, lite förvirrad.

Idag provade jag en cykeltur med Simon i cykelsiten för första gången. Först funderade jag lite om han var för liten etc, men när jag kollade visade det sig att Joel provade redan när han var 10 månader…

Efter lite fipplande med hjälmen verkade Simon trivas som fisken i vattnet. Han satt nästan och somnade, vilket jag tror är ett bra tecken. Fint väder var det också! 🙂

Jag provade även att använda Sportstracker för att logga rundan med GPS.

Andra barnet får ibland inte lika mycket fokus som första. Det säger alla, och vi förstår det. Härom dagen läste jag posten “Ett år med Joel” och insåg att vi redan då tyckte att han förstod massor. Så har det inte känts med Simon så givetvis fick han genast lite mer fokus 🙂

Igår kväll satt han i våningssängen (nedre sängen) och jag satt brevid. Han hittade en tom låda och jag sa.

En tom låda! Vad kan vi lägga i den? Ska du lägga din napp i lådan?

Han tittade finurligt på mig, tog ut nappen, la den i lådan och log mot mig.